2007-12-31

GOTT NYTT ÅR!


Traditionsenligt hölls nyårstal och sköts det stora fyrverkeriet kl 17 på nyårsafton. Många tusen Uddevallabor var på plats vid Museiparken.

Det var kommunstyrelsens ordförande Staffan Cronholm som talade om året som gått och det nya året. Han talade mycket om miljö och uppmanade alla Uddevallabor att lämna sitt bidrag till en bättre miljö.

Därefter talade VD:n för Uddevalla Energi om dess 150-åriga historia som började vid den allmänna rådstugan den 8 juni 1857 då staden beslutade att tillsammans med stadens nya industri Kampenhof AB bygga ett gasverk och då också förse staden med 104 gaslyktor. När de tändes 1859 var det en utökning med 99 lyktor ty staden hade endast fem lyktor tidigare.

Efter talen bröt det stora fyrverkeriet på Skansberget ut. Att programmet genomförs så tidigt beror på att barnen skall få se fyrverkeriet i stället för att sova sött vid tolvslaget.

Och med dessa avslutande ord 2007 vill jag önska er alla ett riktigt



GOTT NYTT ÅR!
Se och lyssna till tolvslaget från balkongen hemma på Skolgatan

video

2007-12-30

Plötsligt uppehåll och sol


Det har regnat och regnat dag ut och dag in i flera veckor så man trodde att man aldrig mer skulle få se solen. Men så plötsligt dök den upp i dag. + 4 grader i skuggan och mer i solen. Men var det verkligen så här sommaraktigt? Det tyckte tydligen ynglingen med bilen i alla fall.

Jag gick en promenad hemifrån och ut till Bodele längs Strandpromenadens träbrygga. Sanslöst mycket folk hade lockats ut i det fina vädret. Parkeringsplatserna vid Svenskholmen, Skeppsvikens café (som ju är ett förfallet hus numera) och Bodele räckte inte till. Det var bilar parkerade högt och lågt.

Och alla människor njöt av promenaden. Jag tror inte att vi Uddevallabor ännu till fullo insett vilken attraktion vi fått i den nya leden. Tack och lov för att man inte lät undersöka bergets kvalitet först. Då hade vi aldrig haft promenaden.

Och kyrkornas skylt vid den lilla rastplatsen på bryggan har nu ersatts med en likadan som den som stals. Vi håller tummarna för att den får vara i fred.//

Mustafa Mohamed Bohusläningens guldmedaljör 2007


I morgon, på Nyårsafton, kommer Bohusläningen att tillkännage att Mustafa Mohamed, IF Hälle, får tidningens guldmedalj för bästa idrottsprestation 2007.

Stort GRATTIS MUSSE!

"Musses" idrottsår har varit helt fantastiskt så guldjuryn har haft en lätt uppgift i år.

Eller vad sägs om:
  • SM-guld på 5000 m.
  • Fyra på 3000 meter hinder vid Friidrotts-VM.
  • EM-silver i terränglöpning

Allra störst är förstås att han i belgiska Heusden den 28 juli slog Anders Gärderuds fantastiska svenska rekord (som också var världsrekord den gången) på 8.08.02 på 3000 meter hinder vid Montreal-OS 1976. Mustafas nya svenska rekord på sträckan är 8.05.75. Rekordet hann fylla 30 år och Anders Gärderud 60 år innan Mustafa tog rekordet från honom.

Och ingen var gladare än Anders Gärderud för att det var just Mustafa som tog rekordet ifrån honom. Den som följt med när Anders kommenterat friidrott på SVT har länge kunnat märka att han högt och rent gillat Mustafa och hans ungdomliga friskhet. Han har också betonat att skall man nå världstoppen så måste det till träning. Och tränar gör Musse. På hans hemsida http://www.mustafamohamed.com/start.htm kan man läsa om hans träningsupplägg. 180 km löpning på en vecka! Man blir trött bara av att läsa om det.

Några dagar senare sprang Mustafa i DN-galan och underskred igen Gärderuds gamla rekord. Den här gången sprang han på 8.07.83. Och den fulltaliga publikens hyllningar ville aldrig ta slut.

Mustafa fick även 2001, 2004 och 2006 Bohusläningens guldmedalj. Den här gången hoppas jag att medaljen kommer att delas ut vid ett riktigt stort publikevenemang så att bohusläningarna får tillfälle att hylla honom rejält!//

2007-12-29

Södra Bohusgården


Södra Bohusgården är ett nytt villaområde i Uddevalla. Vem kunde tro att man kunde bygga flera villor på bergen söder om Hotell Bohusgården? Man får dock vara tacksam över att inte bergen är plansprängda som kvarteret Bikupan, som jag skrivit tidigare om.
Flera av villorna är nu färdiga och de nya ägarna, som lär ha betalat mellan 2 och 4 miljoner för sina hus, har flyttat in. Det är Riksbyggen som bygger och säljer sedan de nyckelfärdiga husen.
Men bygget har inte varit problemfritt. I somras kunde vi läsa i tidningarna att man använt en byggmetod (enstegstätning) som på andra håll visat sig befrämja mögeltillväxt. Syftet med byggmetoden var att husen skulle vara lätta och energisnåla men eftersom konstruktionen saknar luftspalt har fukt som eventuellt tränger in ingenstans att ta vägen.

Riksbyggen gjorde därför en "halvhalt" i byggandet och ändrade helt enkelt byggmetoden. Detta fördröjde förstås hela bygget. Men det var väl i alla fall klokt att man inte fortsatte bygget utan faktiskt ändrade sig. Husägarna skall inte ha drabbats ekonomiskt.

Så här fint ser området Södra Bohusgården ut på Riksbyggens hemsida http://bohusgarden.riksbyggen.se/

Flera av husen är fortfarande under uppförande och så småningom skall ytterligare etapper byggas.


Läget för det nya villaområdet Södra Bohusgården kan du se på denna bilden. Det är det rödmarkerade området.//

2007-12-28

Värt ett byggnadsvårdspris!


Natten till den 29 december 2006, dvs för precis ett år sedan eldhärjades det här huset i korsningen Norra Drottninggatan - Lagerbergsgatan (till höger). Det var med viss bävan jag den förmiddagen gick till staden för att se på skadorna. Och när jag såg detta var jag tämligen övertygad om att huset skulle rivas. Ytterligare en bit av Uddevallas historia skulle gå förlorad.

Jag har skrivit om denna fastigheten i artikeln om Schwartzman & Nordström http://uddevallare.blogspot.com/2007/10/tiger-since-1903.html

Det är således en mycket speciell fastighet och jag trodde att den var förlorad. Men se fastighetsägaren Stefan Hermansson ville annat. Ganska snart stod det klart att han tänkte restaurera huset och jag vet att han har gått grundligt tillväga. Enligt samstämmiga uppgifter har han också varit väldigt lyhörd gentemot sina hyresgäster. Advokatfirman som huserade på hönet i andra våningen tackade honom till och med i en annons i Bohusläningen.

Jag har haft förmånen att bli visad runt av Stefan i det nyrestaurerade advokatkontoret på andra våningen. Där är ingen möda spard för att återställa huset i sitt ursprungliga skick.

Och med restaureringen av detta kända Uddevallahus har Stefan Hermansson gjort en kulturgärning! Det är så himla roligt att se huset som det ser ut i dag. På ett år har huset återställts i ett skick som jag inte trodde var möjligt.

Brandförsäkring fanns förstås men utan betydande egna insatser så hade restaureringen inte varit möjlig.
Därför all heder åt Stefan Hermansson och därmed vill jag nominera honom till Uddevalla kommuns byggnadsvårdspris!//

2007-12-27

Den lilla och den stora världen

I dag har det varit en sådan där intensiv dag. Jag har ju ambitionen att skriva något på Uddevallabloggen varje dag men i kväll var jag ganska utpumpad efter en dags flyttbestyr. Jag har burit och släpat möbler hela dagen och kroppen är sliten. Man är inte tjugo år längre och jag bävar för morgondagen då träningsvärken sätter in.

Nåväl, det är ju ändå ett litet bekymmer. Efter en hel dag utan att ha följt med på nyheterna fick jag i kväll höra att Benazir Bhutto mördats. Vi lever ju alltmer i en globaliserad värld och nyheterna sprids blixtsnabbt. Den här nyheten fick jag dock höra av min äldsta dotter som befinner sig i Kairo. Vi pratar nästan dagligen med varandra via datorn (helt gratis - fantastiskt!).
Samtidigt som man blir överraskad då något sådant här händer var det ändå ganska väntat. Jag tänker på det förra attentatet i Karachi då hon klarade sig som genom ett under. En man med en nio månaders baby i famnen gick fram till henne och i sista stund drog Bhuttos säkerhetsvakter undan henne. Mannen hade apterat sprängladdningar runt det lilla barnets kropp och lyckades ta sig nästan ända fram till Benazir Bhutto. Han sprängde sig själv, sitt barn och 150 andra människor i luften.
Ändå fortsätter Benazir sin valkampanj och är mycket medveten om att hon kan dö vilken dag som helst. Och i dag har det alltså hänt!

Och vad händer nu i kärnvapenmakten Pakistan? Den 8 januari skall man eller skulle man gå till val i landet. Inom de närmsta dagarna får vi veta om valet blir av.//

2007-12-26

Skolgatan 15


Henrik som bor på Skolgatan 15 frågar:

"Jag skulle vilja veta lite mer om dom gamla trähusen längre upp i backen. Bor i ett av dom och skulle vilja veta hur gamla dom är och vad det har varit för verksamhet i dom tidigare eller om det alltid har varit bostäder?"

Skolgatan är ett intressant område som jag faktiskt har studerat lite mer ingående, antagligen mest för att jag själv bor på 8:an. För några år sedan hade jag en stadsvandring för de boende i området och inför den tog jag reda på en del om husen och människorna.


1897 byggde J A Zetterqvist Kråkhagen. Det är andra huset från höger på den här bilden från omkring 1903. Huset finns kvar och har i dag adress Skolgatan 6. Huset till höger om Kråkhagen revs när Bohusbanan byggdes 1904-1907. Huset till vänster och bortom Kråkhagen finns kvar och har i dag adress Linnebygatan 3. Huset i bilden vänstra kant kallades allmänt för Syskrinet eftersom det ägdes av en dam med syateljé.

Den 2 maj 1902 beslutade Uddevalla stadsfullmäktige att inköpa äng nr 93 Kråkhagens för Skolgatana fortsättande mott norr. Det gjordes sedan en utstakning av gatan och tomtindelningar för nybebyggelse. Man får anta att J A Zetterqvist tjänade en rejäl slant på affären.

Tämligen omgående började tomterna bebyggas. Man kan säga att mellan 1904 och 1912 byggdes alla husen vid gatan. Trähusen blev klara första och 8:an där jag bor blev klart 1912.
Skolgatan slutade mot en bergvägg strax efter nr 15. Det gick då inte att ta sig vidare norrut utan man fick ta Linnebygatan till höger eller så fick man ta en stig över berget.
1933 - 1936 utfördes omfattande sprängningsarbeten i berget för att förlänga Skolgatan upp mot Fredriksberg - Hedegärde. Skolgatan 15 skymtar nere till vänster i bild.
Husen i Skolgatabacken innehåller mestadels bostäder men även en del företag finns eller har funnits där. I 8:an fanns den exempelvis Uddevalla Chokladfabrik på 1930-talet. Den gamla fabrikslokalen är nu fem garageplatser.
När jag skulle ta körkort började hos Nordströms bilskola i Skolgatan 11. Huset ägdes sedermera i många år av Folkpartiet men är numera sålt och fint renoverat. För övrigt är Skolgatebacken legendarisk på det viset att många körskoleelever där har fått öva start i backe. Inte helt lätt!
Och i nr 13 hade bilradioföretaget Trademan sina lokaler innan man byggde en egen byggnad ute vid Kjelldal.
Tillbaka till Skolgatan 15/Västra Kråkhagen 7.
Detta är lagfarna ägare från byggåret 1904 fram till 1980-talet. Exakt vad som hänt på senare år tror jag de boende i huset själva vet:
1904 AH Larsson
1919 Änkan Anna Larsson samt Olof August Larsson, Carl Gunnar Larsson, John Hilmer Larsson, Sten Einar Larsson, Knut Otto Larsson, Nils Hugo Larsson, Anna Hilma Rut Larsson. Arv.
1919 Edvin Johansson o hans hustru Beda Alfhild Isadora Johansson
1921 Simon Wennerberg
1925 Johan Svensson
1925 Edmund Wassenius o hans hustru Ellen Wassenius
1946 Karl Heder o hans hustru Selma Elvira Heder
1965 Selma Heder. Bodelnings- och skifteshandlingar 29 maj
1977 Björestål, Augusta Elvira
1978 Bergström, Johnny Gunnar Fabian
1978 Kustinvest AB
1979 Jonsson, Oskar Ingvar//

2007-12-25

Juldagsmorgon på kaserngården - ett militärminne


I det här huset, Kanslihuset på I 17, har jag vaknat oräkneliga helgdagsmorgnar. Under hela min tid inom försvaret har jag haft olika former av beredskap. När jag började 1964 fanns det tre befäl i tjänst dygnet runt. De var dagofficer, dagunderofficer och dagunderbefäl.
Som yngste man i en befälskategori fick man alltid ta någon av storhelgerna, jul, nyår eller midsommar. Eller för all del så kunde man drabbas av att få gå beredskap två av helgerna samma år.
1972 och 1983 skedde stora befälsreformer och vid båda tillfällena blev jag yngste man i respektive kategori. Och fick gå beredskap under storhelgerna igen. Som dagofficer var man i tjänst under en vecka, framförallt nattetid och lördag - söndag. Så det är några morgnar man vaknat i Kanslihuset i rummet på första våningen eller på senare år i fjärde våningen.
Med tiden blev det så att endast en dagofficer var i tjänst. Dygnet runt, året om, har det alltid funnits dels en vaktstyrka på åtta man och en beredskapsstyrka på 20 man. Beredskapsstyrkan var värnpliktiga från beredskapsgivande kompani och varje dag kl 1800 stod den uppställd utanför Kanslihuset där dagofficeren tog emot och inspekterade gossarna och deras utrustning. När det var klart fick de återgå till sin kompanilokal men de skulle alltid kunna vara beredda att ställa upp framför Kanslihuset vid larm. Detta övades förstås, ibland i tid och otid. Unga energiska dagofficerare övade oftare än de äldre.
Frukosten serverades kl 0900 på helgerna så man fick lite sovmorgon. En juldagsmorgon då jag vaknade var det märkligt tyst. Det hade snöat. Regementets stora julgran stod mitt i blickfånget mot matsalen som låg mitt för Kanslihuset.
Medan jag gnuggade sömnen ur ögonen förmärktes en rörelse ute på kaserngården. Från höger i riktning mot vänster kom det ett djur. Först trodde jag att det var en hund men sedan tyckte jag att det såg ut som en räv. Räven gick fram i den decimeterdjupa nysnön till julgranen där den satte sig en stund. Och jag stod så några minuter andäktigt spanande mot julgranen som var ca 50 meter bort.

(Arkivbild 2007)
Efter en stund reste sig räven och raskade iväg till vänster och utom synhåll bakom kasern Svärdet. Och så var den borta.
Det hörde inte till vanligheterna att man alls kunde se några rävar vid den här tiden och att få se en mitt på kaserngården var sannerligen helt unikt.
Medan jag gjorde mina morgonbestyr funderade jag på om det verkligen hade hänt eller om jag sett i syne? Då jag gick mot frukosten i militärrestaurangen var jag därför tvungen att gå fram till julgranen för att förvissa mig om det fanns spår efter räven. Jodå det fanns det, så jag hade haft upplevt en alldeles säregen juldagsmorgon.//

2007-12-24

GOD JUL


Med den här Jenny Nyströmbilden vill jag önska alla Uddevallabloggens läsare en riktigt
GOD JUL!

2007-12-23

Bannor för dåligt arrangerat fackeltåg


(Arkivbild)
I dessa tider möts jag dagligen av vänliga personer som gratulerar mig till att ha blivit förvaltande direktör för Gustafsbergsstiftelsen. Men idag fick jag också bannor av en för mig okänd dam på stan.
I går var det ett fackeltåg som gick från Svenskholmen till Gustafsberg. Jag hade svagt hört talas om detta utan att veta några detaljer. Dessutom var jag sedan länge upptagen och hade därför ingen anledning att sätta mig in i det närmare.
Damen ifråga dök på mig utanför museet och klagade över att det inte fanns några tunnor att lägga de fortfarande brinnande facklorna i då fackeltåget kom fram till Gustafsberg. "Vi fick släcka facklorna med fötterna och jag tänkte på detta senare. Hela Gustafsberg kunde ju ha brunnit ner!"
Jag förklarade för damen att jag tillträder den 1 januari men sa också att anordnar man ett fackeltåg så får man också planera för var facklorna skall slängas. Inte kan det väl vara Gustafsbergsstiftelsens ansvar att arrangera dessa tunnor?
Det tyckte uppenbarligen damen. Vad man undrar nu är om de utbrända eller släckta facklorna ligger kvar på marken och skräpar?//

Tomten är far till alla barnen


Så har jag sett den igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte men filmen Tomten är far till alla barnen från 1999 köpte jag på VHS för flera år sedan. Givetvis passar den extra bra i dessa tider men den går att se året om, och gång på gång. Skådespelarprestationerna är lysande och min favorit är Dan Ekborg.
Så här står det på omslaget:
"Sara bjuder in sina tre tidigare män, deras nya fruar och deras nya barn att fira julafton tillsammans med sin nya man Janne. Allt för att barnen ska få uppleva en äkta jul tillsammans med alla sina föräldrar.
Med en del sprit innanför västen råkar Janne av misstag avslöja för en av gästerna att han låtit sterilisera sig utan att ha berättat det för Sara, som i sin tur inget högre önskar än att få barn med Janne. Det tar inte lång tid innan alla på festen känner till Jannes lilla anatomiska ingrepp. Alla utom Sara.
Vid middagen avslöjar Sara strålande den glada nyheten: hon är gravid! Janne ska äntligen bli pappa!"
Bland skådespelarna ses Peter Haber, Katarina Ewerlöf (som fick en guldbagge för rollen), bröderna Dan och Anders Ekborg, Alexandra Dahlström, Jessica Zandén, Suzanne Reuter m fl.
Se den! Den är tokrolig! (från 11 år).//

2007-12-22

Kungabesöket den 7 juli 1918


I mitt Uddevallabildspel finns den här bilden på kungaparet Gustaf V och drottning Victoria (av Baden). Jag hade där skrivit att kungaparet anlände för att inviga statyn på Kungstorget 1915, men si det var fel.

Jan Aronsson, som även har skickat mig den andra bilden på detta kungabesöket skriver att bilderna är tagna den 7 juli 1918. Jan undrar varför kungaparet gjorde detta besöket?

För en gångs skull falerade Tidningsarkivet, dvs det finns ingen artikel registrerad i databasen om detta kungabesöket. Men då man har exakt datum är det väldigt lätt att hitta fram till en artikel om besöket.

Artikeln står i Bohusläningen tisdagen den 9 juli och rubriken är Kungaparets resa genom Dalsland och Bohuslän.

Innan vi går in på artikel skall vi komma ihåg vad som hände i Sverige vid den här tiden och där kommer Tidningsarkivet till vår hjälp.

Första världskriget pågick 1914 - 1918 och det var således i krigets slutskede som den kungliga resan ägde rum. 1917 hade varit ett riktigt nödår där man bokstavligen blandade bark i mjölet vid brödbakningen.

I början av året påbörjas tillbyggnaden av Margretegärdeskolan. Bristen på karbid är kännbar skriver tidningen i januari och det är pånytt fläskransonering.
Första världskriget går alltså mot sitt slut men det skulle kommat pågå ytterligare något halvår vid tiden för kungaparets resa. Och i krigets spår utbröt Spanska sjukan i september månad med många dödsoffer.

Kungaparet anlände till Dals Ed på lördagen den 6 juli med den kungliga tågvagnen. På söndag morgon var bilar framkörda och med dem företogs resan via Rölanda, Krokstad, Munkedal, Herrestad till Uddevalla.

Så här skiver Bohusläningen:

" Mottagandet i Uddevalla - Militärparad.
Stora skaro av skådelystne kantade redan en god stund innan de kungliges ankomst vägen från Norra tullen till Aspekullen. Vid infartsvägen till statsbanans station hade rests en ståtlig äreport med emblemer och svajande vimplar. På området utanför stationsbyggnaden bildades häck av skolbarn med flaggor i händerna.

En stund efter kl. ½ 2 middagen löpte de kungliga bilarne in och resenärerna mottogs vid stationstrappan af borgmästare Neiglick, representanter för järnvägen m. fl. Sedan de första hälsningsceremonierna överstökats begåvo sig konungen och drottningen med följe in i de till bangården just nyss förut anlända kungliga vagnarna, där lunch intogs. Kl 2:45 utträdde konungen och drottningen på perrongen, där stater och kårer samlats för uppvaktning; de civile å ena sidan och regementets officerskår å den andra. Konungaparet hälsades och välkomnades på samhällets vägnar av borgmästare Neiglick.

Konungen tackade och förklarade sig med nöje minnas sitt besök här vid Karl X:e-statyns invigning och den vänlighet, som då visades honom från samhällets sida.

Därefter vidtogo hälsningar och samspråk med flertalet av de uppvaktande. Till drottningen överlämnades ett par ståtliga rosenbuketter. Så trädde de kungliga ut till de väntande bilarne. Folkskolebarnen uppstämde en sång och från menigheten hördes hyllningsbetygelser. Färden ställdes till den närbelägna Idrottsplatsen, dit den sig i staden uppehållande delen av Bohusläns regemente tågat med musikkåren och fanan i täten. Tusenden och åter tusenden av åskådare stodo i täta led längs vägen samt stängslet kring idrottsplatsen.

Konungaparet med uppvaktning begåvo sig under regementsmusikens toner in på platsen, där konungen hälsade regementet med ett : "God dag gossar!" - besvarat av trupperna med ett taktfast " Gud bevare konungen!"

Härefter överlämnade överste O Melin regementet till konungen, som mottog detsamma och yttrade: "Jag har i dag varit i tillfälle att mottaga Bohusläns regemente och hört att ert uppförande varit gott. Det gläder mig. Tack skall ni ha, gossar!" - Överste Melin utbragte så ett "Leve konungen!" åtföljt av fyra kraftiga hurrarop. Under det regementsmusiken spelade paradmarsch, gick konungen härpå längs linjerna, inspekterande trupperna.

Konungaparet med uppvaktning tog dörefter plats vid sidan av stora landsvägen, samt åsåg därifrån regementets förbimarsch.

Efter defileringen underhöllo sig konungen och drottningen med några av de närvarande. Vederbörande polismyndigheter ägnades kungligt tack och erkännande för den goda ordningen bland det väldiga tilloppet av åskådare. Bl a hade ett extratåg från Vänersborg med lustresande i anledning av kungabesöket anlänt på middagen.

Återgäldande mängdens livliga hälsningar, begåvo sig de kungliga på en snabbtur genom några av den rikt flaggprydda stadens förnämligare gator, hvarefter bilarne styrde mot söder förbi Skeppsviken och Byfjordens strand till

Gustafsberg

Dit anlände de kungliga kl 3.45 e. m. Vid avtagsvägen hade rests en äreport av eklöv med en krans i mitten och flaggor i flanken.


Framför barnhusbyggnaden, som smyckats med några girlander och kransar av blommor, löv och blågula band, fladdrade från fyra höga flaggstänger de svenska färgerna för vinden.


Även å villorna med byggnader voro flaggor hissade. Framför entrén till barnhuset stodo i dubbla led flickor och gossar, som kastade blommor vid kungaparets ankomst. Här voro även samlade barnhusets lärare, elever, personal och underhavande, badgäster m fl.


Omedelbart efter ankomsten besågo konungen och drottningen under ledning av barnhusets förvaltande direktör major W Zetterberg lokalerna i barnhuset. De föklarade sig därunder vara mycket nöjda med denna välgörenhetsinrättning och uttalade sin stora tillfredsställelse över att nu ha satts i tillfälle att bese densamma.


Efter verkställd rond kallades barnhusgossarne utanför byggnaden fram till konungen och drottningen, som till dem, liksom en del övriga närvarande, riktade några vänliga ord. Så utbragte major Zetterberg ett av hurrarop åtföljt leve för kungaparet, varpå sjöngs kungssången. Unga flickor överlämnade stora fång av blommor till de kunglige, då dessa under de närvarandes hurrarop anträdde färden söderut."
Här lämnar vi tidningsartikeln som fortsätter med en beskrivning av den fortsatta färden via Ljungskile, Ucklum, Spekeröd, Kareby, Kungälv till Göteborg dit man kom vid halvåttatiden på kvällen. Där väntade det kungliga tåget för vidare färd mot Stockholm.//

2007-12-21

Julgransförsäljningen vid Margretegärde


Julgransförsäljningen vid Margretegärde har bråda dagar. År efter år har jag sett samma försäljare där. Om man brukar köpa granen där så känner de igen en och börjar genast leta efter en gran i köparens smak.
I år vet jag faktiskt inte om vi hinner skaffa gran. Vi har bråda dagar med svärmors flytt så vi får se. Ett knep som jag kom på för några år sedan är att ta med julgransfoten till köpstället och så ber man bara de raska gossarna att såga till den så att man kan skruva fast foten på plats. Och det där nätet som finns numera är väl härligt! Man slipper grenar som sträcker sig åt alla håll medan man bär.//

2007-12-20

Smårödsraset - ett år sedan


I dag är det exakt ett år sedan Smårödsraset. På några minuter klipptes "Norges viktigaste transportväg" av. I Uddevalla hamn står fortfarande det här tåget av typ X 6 kvar som en påminnelse av raset. Tåget fanns på järnvägsmuseet Chateau Småröd och alla som följde med i media efter raset minns väl en av järnvägsvagnarna som hängde ut över rasbranten. Senare har tåget transporterats bort och finns alltså nu i hamnen. Jag minns inte vart det skall men det är till något järnvägssällskap i Sverige.
Kl var omkring 19.20 då SVT Västnytt läste ett nyss inkommet telegram om att vägen rasat vid Småröd och att flera bilar hade följt med i raset men att man i övrigt inte visste så mycket. Jag kom genast att tänka på Tjörnbroraset med sina åtta dödade.
I dessa tider sprids ju nyheterna med blixtens hastighet så jag gick ut på internet och slog samtidigt på radion. SR Väst hade sin reporter Jan Gustafsson på plats ganska snabbt och man började sända. Samtidigt kom nättidningarna med nyheten. Och det stod EXTRA som rubrik i alla telegrammen. Jag är en flitig läsare av nättidningar och efter att ha skummat de svenska gick jag över till de norska då ju E 6:an är en stor angelägenhet för Norge. Inom mindre än en timme kom den första bilden från rasplatsen. Det var faktiskt norska Aftenposten som kom med den. En norsk journaliststuderande satt i en buss som fick stanna strax efter raset så hon MMS:ade bilden till Aftenposten.
För mig var det ingen överraskning att det kunde hända en rasolycka där. Hela Salkällan - Munkedalsområdet är sedan århundraden ett beryktat rasområde. Svårigheterna att bygga järnvägsbankar till Bohusbanan för hundra år sedan diskuterades livligt. Tidningarna kallade järnvägen för "Bohuslänska rasbanan" och frågan diskuterades till och med i Riksdagen.
Men inte heller då var det första gången utan vi får nog gå tillbaka flera århundraden faktiskt. Uddewalla Weckoblad skrev om ett stort ras natten till den 13 december 1828 så här:
"Medelst privat underrättelse från säteriet Saltkällan, beläget 2 mil norrut härifrån, meddelas: Natten till den 13:e sistlidne December, kl. mellan 2 och 3 timade på säteriet Saltkällan en högst sällsynt händelse, nämligen ett jordfall eller rättare jordras, likt ett vulkaniskt utbrott, 154 alnar långt och 62 alnar brett och dess omkrets äro 400 alnar, förorsakat troligen av underjordisk eld. Detta är så mycket sannolikare, som lukt av svavelångor, kändes ur de i jorden genom raset uppkomna stora sprickor.
Raset skedde med en sådan häftighet, att ej allenast den vid bränneriet varande dälden, genom vilket vattnet från dammen hade sitt lopp, uppfylldes med en lermassa, och en del störtade på bränneriet såsom beläget mitt emot stället, från vilket jorden rasade, som betäckte hela ena sidan av huset till hälften uppå andra våningen, så att alla fönstren i nedra våningen instörtade och bränneriets murar till en betydlig del skadades, utan lermassan trängde sig tillika fram långt ner genom bäcken, som från bränneriet går ända till saltsjön.
En stor förskräckelse intog naturligtvis de i bränneriet om natten vakande 2 karlarna, som anropade de 2 andra i en kammare sovande om hjälp och injagade därigenom hos dessa, så plötsligt ur sin sömn uppskrämda, en ännu större förskräckelse.
Efter någon sansning återstod för dem ej annat, än att tänka på sin egen räddning, som ej kunde ske på annat sätt, än att de störtade sig ut genom fönstren, ty vattnet, som genom bäckens uppfyllande med lera hindrades i sitt vanliga lopp, inströmmade i bränneriet och uppfyllde nästan hela undra våningen innan det dagades och några åtgärder kunde vidtagas till vattnets hämmande, och bränneriet var nära att förstöras, därest ej kraftiga åtgärder vidtagits och genast vid dagens inbrytande emellan 20 till 30 man blivit samlade, som genom ett djupt dikes grävande avledde vattnet ut ur bränneriet.
Jordraset var så mycket mera sällsynt och oförmodat, som sluttningen av backen, varifrån det kom, var ganska obetydlig; men härvid stannade det dock icke, ty sedan man samma förmiddag eller den 13 sistlidne december, för att hämma vattnets inströmmande i bränneriet, genom den nedstörtade lermassan grävt en djup och bred ränna, att därigenom leda vattnet sin vanliga väg, rasade åter hela massan, som bestod av ganska fin och smidig lera, så att ej allenast den på bränneriet och i bränneridalen nedstörtade massan flyttade sig 4:ra alnar längre ned, utan även den nedanför jordfallet ännu kvarliggande störtade till en större mängd än förut på bränneriet, och med den fart, att leran sköt upp liksom i höga ryggar, och sedan, efter ett ganska långvarigt och besvärligt arbete, leran från bränneriet till största delen åter blivit bortskaffad, rasade för 3:dje gången en lika mängd åter på, vilken nu äntligen blivit bortförd.
Man förmodar nu, att det skall stanna härmed åtminstone så länge den starka vintern varar, men skulle töväder eller flod inträffa, har man allt att frukta. Den förlust och kostnad, som arrendatorn av Saltkällan härigenom lidit, uppgår säkert till 4 á 500 R:dr Banko".

Tack och lov var det ingen som skadades allvarligt vid Smårödsraset. Dock var skadorna på väg och järnväg mycket svåra. Trafiken fick ledas om och färjelinjen Finnsbo - Skår fick det mesta av den tunga trafiken. Om jag minns rätt kunde det vara över 2000 lastbilar på ett dygn.

Att göra väg och järnväg framkomliga igen skulle ta ett halvår sa man inledningsvis. Det visade sig gå betydligt snabbare, tack och lov.

Jag gjorde en sökning på ordet jordskred i Tidningsarkivet och fick följande träfflista:

1862-12-29 Stort jordskred i Skredsvik på Gunnarby 50 meter från 1724 års skred. Natur. Olycka.
1893-08-12 Jordskred vid Krämarevik mellan Oxevik och Källviken. Olycka.
1893-08-19 Jordskredet vid Kämpersvik. Olycka.
1901-02-28 Jordskred vid Saltkällan. Olycka.
1909-11-02 Stort jordskred vid Saltkällan. Olycka.
1909-11-03 Jordskredet vid Saltkällan, det största i mannaminne i Bohuslän. Olycka.
1910-10-08 Ett jordskred, hemskt bohuslänskt minne från 1648, vid gården Intagan. Olycka.
1923-11-15 Jordskred i Munkedal. Natur. Olycka.
1940-07-03 Det stora jordskredet vid Kvistrumsälven. Olycka.
1950-09-30 Ett av det största jordskred som inträffat i Sverige uppstod 08.25 vid Surte. Olycka.
1962-05-28 Jordskred i Göta älv vid Trollhättan, tidigare ras 1648 på samma plats. Bild.
1997-05-03 Tony Blair i Labourpartiet vann jordskredsseger, blev ny premiärminister. Politik.
2004-09-22 E6:an fortfarande avstängd efter jordskredet vid Ljungskile. Trafik. Bild.//

Mera julpynt


Julen engagerar, det är tydligt. Av Olle Lundgren har jag fått den här bilden från 1955. Olle skriver:

"Beträffande belysningen i granen tror att den fanns före 1929 för min pappa, Werner Lundgren (född 1909), berättade nån gång att han var med och skruvade ur någon av de nedre lamporna i granen och då slocknade alla lampor eftersom dom i början var seriekopplade. Och jag misstänker att det var tidigare än 1929, eftersom det är tveksamt om 20-åringar ägnade sig åt sådana nöjen. Men det kan vara en skröna han berättade, eller också hade han hört talas om någon "gärningsman". Man ändrade lampornas inkoppling till parallell efter det här säger historien".



Och Jan Aronsson bidrar med den här bilden från 1940- eller 1950-talet?

Stort tack till er båda för bidragen!

Och en slagning på ordet julgran i Tidningsarkivet ger nedanstående träfflista:

1892-12-15 H. Svensson har julutställning på julgranskonfekt m.m. uti f.d. Lundqvists affär.
1897-01-05 En julgran med elektriskt ljus, gröna, röda och ofärgade, finnes att betrakta vid elektricitetsverkets lokal i Lysekil. Energi.
1921-12-07 Vem skänker Uddevalla en julgran? Granen kunde lämpligen uppsättas vid Hasselbacken eller Margretegärde.
1921-12-09 Staden får julgran. Hr Hjalmar Carlsson på Slätteskär skänker gran och montering till Lysekil.
1921-12-10 En julgran i Lysekil skänkt och monterad av hr Hj. Carlsson.
1921-12-23 Stadens julgran har rests i Hasselbacken intill Kungstorget. Den är 10 meter hög- och har 180 lampor. Högtid.
1922-12-18 Stadens julgran är nu rest på Stora torget i Lysekil.
1922-12-22 Stadens julgran är nu rest nere i Hasselbacken, tändes på julafton.
1923-12-12 Stadens julgran kommer iår att resas på plats utanför stadens hus i Hasselbacken.
1923-12-19 Julgransmarknaden har kommit igång. Priset på granar är 2-3 kronor, mindre från 75 öre till 1 krona.
1924-12-12 De första julgranarna för året kommo på onsdagen till Lysekil.
1924-12-17 Stadens julgran kommer även i år att resas vid Hasselbacken såvitt stadsfullmäktige bevilja härför erforderligt anslag.
1925-12-15 En stadens julgran kommer även i år att resas i Hasselbacken.
1928-12-13 "Ungkarlarnas julgran" bekostas i år av elektricitetsverket.
1929-12-11 Ungkarlarnas julgran kommer även i år att resas i Hasselbacken till allas glädje.
1930-12-18 Julgranskommersen har börjat i Uddevalla.
1931-12-22 Stadens Julgran. Den står på sin gamla plats intill Träbron.
1933-12-20 Julgranen restes igår på torget, som numer årligen i juletid pryder Kungstorget. Seder o bruk.
1936-12-23 Dan före dopparedan. Julgranen i Hasselbacken reses. Högtid. Bild.
1937-12-24 Julgranen av F.E.K.
1939-12-21 Rekordtillförsel av julgranar i år. Priset för en ordinär gran är 2 kronor. Seder o bruk.
1942-10-19 Julgransljus även i år. Barnen kommer även denna jul att få en mindre tilldelning av julgransljus. Krig.
1946-01-14 Julgransdans på Kungstorget igår. Nöjen.
1947-11-14 Glädjebudskap: Skyltsöndag offentliga julgranar med elljus undantag från restriktion.
1947-12-23 Stadens julgran på plats 14 meter hög, tagen från Fagerhult.
1951-01-22 Polisbarn på julgransplundring i Skansen-stugan. Musik o sång.
1958-12-23 Uddevallaborna köper 10 000 julgranar i år. Högtid. Bild.
1959-12-17 10 kronor för en vacker julgran. Priser. Bild.
1969-12-19 Vackra julgranar endast 12 kronor. Annons. Bild.
1971-01-12 Vandaler förstörde julgranar och ställde bil över järnvägsspår i Lysekil. Polis.
1974-09-12 Hustrun påtog sig mannens julgranskrock. Polis.
1974-12-24 Ljungskile fick åter den stora rotfasta julgranen på Valåsberget tänd. Seder o bruk.
1975-12-16 Julgranskommersen är i full gång i Uddevalla, priset variera mellan 15-25 kronor.
1983-03-10 Varvskriserna i Uddevalla, del VI. Ny direktör snålade på julgranar.
1990-11-22 Det kommer att resas en stor julgran vid biblioteket i Färgelanda, säger Kenneth Carlsson. Idrottsför.lovar hjälpa till.
1990-11-29 Markägare vid Färlevfjorden ertappade julgranstjuv på bar gärning. Polisanmälan gjord.
1990-12-13 Julgranen ska vara barbarisk skön. Högtid. Seder o bruk.
2000-01-07 Uddevalla arbetarekommun hade julgransfest i Kongresshallen. Har arrangerats sen slutet av 1930-talet.
2001-12-01 Norra Europas högsta levande julgran? Den finns vid Kvistrum i Munkedal.
2001-12-24 Julbocken var före tomten- och julgranen kommer från Tyskland. Seder o Bruk.
2002-01-07 En tradition på Trettondagjul är socialdemokraternas julgransfest i Folkets park. Musik o sång. Dans.//

2007-12-19

Julpynt i Uddevalla



På Annaas blogg (http://annaamattsson.blogg.se/ ) uppsnappade jag (och deltog själv) i diskussionen om hur girlanger och julgranar gjordes förr i tiden.

Det som verkligen håller stilen är julgranen på Kungstorget. Lika stor och mäktig som fordom. Det är allas vår parkchef Agnetha Johansson som själv väljer ut den ståtliga granen och den transporteras högtidligen varje år med poliseskort till torget.

På den övre bilden ser vi dagens jultorg och det som är nytt är att många av de små träden som kantar torget och för övrigt Kungsgatan och Norra Drottninggatan har fått massor av små ljus som lyser fint i mörkret.


Nästa bild är från anno dazumal



Vi fick ju elektrisk belysning i staden i början av 1900-talet men den första noteringen om elektrisk ljus i granrisgirlangerna hittar jag i Bohusläningen 1929.


Antagligen satsade man först och främst på Kungsgatan men även flera sidogator hade granrisgirlanger men utan ljus.

Och vem tillverkade då girlangerna? Ja det hittar jag ingen uppgift om så det är fritt fram att komma med förslag.

Dagens ljusgirlanger gillar jag inget vidare fast i mörker står man väl ut med dem.

Ur tidningsarkivet hämtar vi:
1929-12-14 Granrisgirlanger med elektriska lampor uppmonteras över gatorna.
1934-12-08 Julfint i staden. Kungsgatan i julstass med granrisgirlanger och elektriska lampor. Seder o. Bruk. Bild.
1935-12-05 Bilden för dagen. Granrisgirlangerna sättas upp över gatorna i Uddevalla. Högtid.
1938-01-29 Om Stadsfullmäktiges 75-årsjubileum, tecknad bild på rådhuset med girlanger.
1948-12-01 Bilder från staden och dess skyltning med girlanger.
1973-11-29 Mörk jul väntas i Uddevalla. Inga girlanger, halvt gatljus. Energi. Bild.
1976-10-20; Affärsgatorna komma även i jul ha ljusgirlanger men i kommunal regi.//

2007-12-18

Efterlysning - vilka är de?


En ny gruppbild. Den här gången som synes från regementets kaserngård. Men vilka är ynglingarna? Nyblivna kadetter månne?
Jag tycker mig känna igen några av dem, men jag överlåter åt er läsare att identifiera dem. Skriv i kommentarerna eller mejla mig namnen så lägger jag ut dem.
När bilden är tagen? Kanske i mitten av 1950-talet? Och det ser ut som de har den gamla sortens hundralappar i händerna.
Kaj Sandberg i Östersund har hört av sig med denna information:
"Jag har med säkerhet identifierat tre av "ynglingarna" på fotot. Den lille pojken, som syns bakom de glada medaljgossarna är Dick Olsson, musikfanjunkarens grabb (fadern kallades Piccolle). Den andre pojken, längst till höger (med ryggen mot kameran och iförd pullover) är till min häpnad undertecknad, Kaj Sandberg. Femte soldaten från vänster är min förste plutonchef, som mötte mig, då jag ryckte in till livkompaniet i juni 1961. Mannen är Rödström"//

2007-12-17

Skanskullen


Villa Skanskullen (nu med adress Nonnens väg 8) på Skansberget tillhör samma sekelskiftesbyggnation som de stora villorna på Lagerbergsgatan 27 – 33. Arkitekt var förstås Eugen Thorburn.
På Skanskullen bodde systrarna Rosa och Margaret Thorburn och troligen är det en av systrarna som sitter på verandan. 1921 härjades Skanskullen av en häftig brand men huset räddades och restaurerades. Rosa var femton år äldre än Margaret men de dog med bara tre dagars mellanrum 1951. Uddevalla församling fick Skanskullen och 75 000 kr efter systrarna. Huset har bl a en tid fungerat som sjömanskyrka.
Idag är det privatägt igen.
I Tidningsarkivet får jag nedanstående träfflista vid en sökning på Skanskullen:
1913-01-28 Lägenheten Skanskullen är av Uddevalla Tunnfabriks AB försåld till regementet. Fastighetsaffär. Industri.
1918-08-28 Villa Skanskullen till salu. Annons.
1921-01-31 Systrarna Rosa och Margaret Thorburns, "Villa Skanskullen" ödelagd av häftig brand.
1933-08-30 50 år fyller fröken Margret Thorburn, Skanskullen.
1943-08-12 75 år fyller fröken Rosa Thorburn, Skanskullen, född på Kasen.
1943-08-30 60 år fyller fröken Margaret Thorburn, Skanskullen, född på Kasen.
1951-05-23 Systrarna Rosa och Margaret Thorburn har skänkt Villa Skanskullen till Uddevalla församling. Gåva.
1951-08-17 Fröken Margaret Thorburn Villa Skanskullen, dotter till Konsul W. F. Thorburn, 68 år. Död.
1951-08-23 Bild på Villa Skanskullen ( före detta Thorburnska villan) kan bli söndagsskola eller möteslokal.
1951-10-12 Uddevalla församling fick villa Skanskullen och 75 000 kr. efter systrarna Thorburn. Gåva.
1983-02-16 Sjömanskyrkan fungerar: Nu vandrar sjöfolket till villa Skanskullen.
1983-08-11 Sjömanskyrkan vill stanna kvar i villa Skanskullen.//

2007-12-16

Minsvepare till Uddevalla


Sedan några dagar ligger minsveparen M 21 (beteckningen nu övermålad) vid Thulekajen. M 21 verkar att vara i mycket gott skick. Det är Stig Hermansson som köpt minsveparen och söker nu en plats för den i inre hamnen.

M-båtarna byggdes 1941-1943 som minsvepare. Under den perioden byggdes 23 M-båtar i två serier, M 3 - M 14 och M 15 - M 26. Av dessa fanns i början av 2007 endast två kvar i aktiv tjänst (M 21 och M 22). De har varit fram till nu två av världens äldsta örlogsfartyg fortfarande i bruk.

Under början av 1990-talet genomgick båtarna en större mofdifiering. Då byttes huvudmaskinerier, hudaulstyrning installerades och styrhytterna byttes ut mot nya i aluminium. En dusch installerades samtidigt i den f.d. skorstenen.

M 21 och M 22 ingick sedan 1983 i Skoldivisionen i Marinen där de använts för att utbilda blivande officerare i manövrering och navigering.

I förskeppet finns skans för sju personer, en befälshytt, byssa och mässutrymme. Överbyggnaden innehåller styrhytt med öppen brygga ovanför. Midskepps under däck finns en befälshytt och gunrum. Akterskeppet, i mindurken, har en skans för tre personer.

Huvuddata:

Längd över allt: 27,7 m

Bredd: 5 m

Djupgående: 1,8 m

Deplacement: Ca 70 ton

Motoreffekt: 2 x 202 kW Scania DS 11

Propellrar: 2 propellrar (fasta 3-bladiga)

Roder: 2 roder//

2007-12-15

Luciamusen - ett militärminne


Den här historien utspelades sig vid ett luciafirande 1981.

Den första idrottsplutonen vid I 17 (den med Frank Andersson) var ute i fält och övade förläggning vintertid. Och det var verkligen vinter med minst en halvmeter snö och flera minusgrader. Platsen var på Sågebackens skjutfält norr om staden.

Soldaterna ägnade eftermiddagen åt att skotta i den djupa snön för tältplatserna. Den som legat i lumpen och tältat i snö vet att man kan ha en väldig otur när man tror att man hittat den perfekta tältplatsen och det visar sig i stället vara ett hygge med flera stubbar "mitt i tältet".
Men alldeles intill en gammal gård som hette Näset Östra verkade det vara en jämn och bra terräng för 20-mannatälten. Det gick i alla fall an.

Det var mycket att tänka på för tältplatsen befann sig dessutom i fiendeland, dvs man måste maskera tälten och undvika spårbildning i den djupa snön.

Allt gick dock bra. Middag, kvällsmål och frukost utspisades den här gången i form av utkörd mat från regementets matsal. Maten kördes till Näset Östra och soldaterna anslöt dit från sin förläggning några hundra meter bort.

Undertecknad tänkte övernatta i den gamla manbyggnaden som sedan några år ägdes av Kronan. Den användes vid övningar i terrängen som värmestuga.

Vad jag inte visste om Näset Östra före övningen var att det var ett veritabelt råttbo (följaktligen kom jag efter den här natten att i fortsättningen kalla gården Råttebo).
Efter kvällsmålet, då soldaterna hade återvänt till sina tält installerade jag mig i huset. Vi befäl hade suttit vid ett bord i huset och kvartermästaren lämnade kvar lite "nattamat" till mig i form av knäckebröd, ost och annat pålägg.

Det var förstås väldigt sparsamt med möbler i huset men en stor soffa från den tidigare ägaren stod längs en vägg i sovrummet. Mitt på golvet stor en vanlig extrasäng, ni vet en sådan där hopfällbar av samma modell som de man köper än i dag.

På den tänkte jag lägga mig. Det fanns en madrass på sängen men givetvis inga sängkläder. Det blev till att rulla ut sovsäcken och använda kronans utmärkta vindrock som ett extratäcke. Vapenrocken och uniformsbyxorna tog jag av mig och lade på den stora soffan.

Knappt hade jag släckt ljuset då det utbröt ett vansinnigt springande över golven i huset av små fötter. Jag förstod först inte vad det var för ljud och tände ljuset för att se efter. Då blev det knäpp tyst. Släckte igen och samma ljud startade omedelbart. Tände ljuset igen och han se en skymt av några möss som försvann runt hörnet.

Huset var alltså invaderat av möss och här skulle jag tillbringa natten! Nåväl det var väl bara att "gilla läget" och göra det bästa av situationen. Jag förstod nu varför extrasängen med sina stålben stod mitt på golvet. Kolleger hade övernattat här förut och möjligen haft problem med möss i sängen?

Jag band upp ärmarna på vindrocken så att mössen inte skulle kunna klättra på dem upp till mig. Till ljudet av dessa små gnagare som sprang över golvet, åt knäckebröd och ost ute i köket somnade jag till sist.

Hur länge jag sov vet jag inte men jag vaknade av ett "svirrande" ljud. Jag lyssnade en stund och insåg att jag måste gå upp för att se efter vad det var. Ljudet kom från en av Kronans typiska metallpapperskorgar som stod intill en vägg. När jag lyste med ficklampan ned i den fick jag se en mus som antagligen sprungit på väggen och råkat trilla ned i papperskorgen. Ljudet jag hört var när den desperat försökte komma upp ur papperskorgen. Det fattades dock en decimeter varför den föll tillbaka efter varje försök. Jag tog papperkorgen med musen i och gick till dörren där jag tömde ut den i snön på utsidan och gick sedan till sängs igen.

Klockan 0400 ringde väckarklockan. Jag steg upp och granskade noga min uniform som legat på den gamla soffan under natten. Jag vred och vände på rock och byxor och till och med skakade dem ganska rejält så att där inte skulle finnas några möss. Man kunde ju inte veta vad som hänt under natten....

Därefter gick jag ut i kylan för att kolla soldaterna. De skulle i vanlig ordning ha en post en bit från tälten som skulle kunna varna om den "lede fi" skulle hitta på något. Och sedan hade de förstås en eldpost i varje tält så att de övriga skulle kunna sova i ett varmt tält.

Jag gjorde en kringgående rörelse och pulsade fram i den djupa snön mitt i skogen. Det var ett väldigt vackert månsken minns jag. När jag gick där kände jag muskelryckningar i min vänstra arm. Vid den här tiden var jag oerhört vältränad och tränade minst en gång om dagen. Det kändes i armen som de muskelryckningar man får då man har tränat hårt.

Efter att ha kollat att allt var frid och fröjd med soldaterna gick jag tillbaka till huset för att förbereda morgonens överraskning, ett luciafirande i fält. Vi hade ordnat så att jag hade med mig en Kronans minibuss och med den skulle jag köra ned till Ramnerödskolan och hämta upp ett luciafölje som bestod av ett tiotal skolelever.

Det var som sagt djup snö och det var inte helt enkelt att köra den här minibussen på småvägarna på övningsfältet. När jag kom ut på stora vägen gick det bättre. Det var en snöig vägbana med höga plogvallar.

När jag satt där och körde på Havskurenraksträckan kände jag åter muskelryckningar men nu uppe på min vänstra axel. Tilläggas kan att jag alltså utifrån räknat hade, vindrock, vapenrock ock Kronans tröja på mig. Jag höll kvar vänsterhanden i ratten och tog med högerhanden på min vänsteraxel och kände en upphöjning där. Jag klämde lite granna på upphöjningen och plötsligt kände jag att den rörde sig!

Herregud, jag hade en mus innanför mina kläder! Det var naturligtvis den som hade varit "muskelryckningarna" jag känt tidigare. Jag är inte rädd för möss i vanliga fall men att ha en innanför rocken roade mig inte. Medan jag höll kvar min högerhand på upphöjningen på vänsteraxeln, växlade jag ner och svängde in bussen till vägkanten med den vänstra handen (inte helt lätt). Jag stannade och fortfarande med ett stadigt grepp om odjuret på vänsteraxeln klev jag ur bussen och ställde mig framför den i strålkastarna sken.

Medan jag fortfarande höll om upphöjningen tog jag försiktigt av mig vindrocken. Ingenting där. Jag slängde ifrån mig vindrocken medan jag konstaterade att upphöjningen var kvar. Således var odjuret även innanför vapenrocken!

Jag knäppte upp denna och när alla knapparna var uppknäppta slet jag av mig vapenrocken och kastade den ifrån mig i en veritabel krigsdans. Jag spanade givetvis hela tiden efter den tilltänkta musen men jag kunde inte se att den landade på vägbanan. Jag gick omkring där några sekunder, nu endast klädd i fältskjorta och Kronans tröja på överkroppen.

Konstigt! Vart tog den vägen? Plötsligt förnam jag någonting då jag tittade åt vänster. På min vänstra axel satt det en mus som höll sig krampaktigt fast i min tröja. Herregud, om ordet var krigsdans för mitt förra uppträdande på vägbanan så vet jag inte vad jag skall kalla den vilda dans som nu följde. Medan jag viftade och viftade mot min vänstra axel för att bli av med inkräktaren dansade jag i min ensamhet omkring på vägbanan och hade någon sett mig hade man definitivt undrat om jag var riktigt funtad.

Efter en stund såg jag plötsligt musen på vägbanan där den ilade iväg längs plogvallen i riktning tillbaka mot sina hemtrakter. Den försvann i mörkret...

På med kläderna igen och fortsatte min färd. Luciorna följde med tillbaka till Näset Östra och för att inte soldaterna skulle upptäcka dem fick de hålla till inne i huset där jag sovit. Inga möss visade sig för dem som tur var.

Soldaterna purrades och när de anlände till frukosten hade vi tänt stora vedbrasor på gårdsplanen och på en given signal hördes luciasången och ut ur huset skred lucia med sina tärnor.
Det var vackert, oerhört vackert och stämningsfullt! Inget öga var torrt! Frågan är om inte detta är den mest minnesvärda luciadagen någonsin för oss alla som var med.

Luciorna fick som grädde på moset träffa brottningsvärldsmästaren Frank Andersson. Och vem vet, kanske några av dem läser detta på Uddevallabloggen? Då vet de också vilken dramatik som utspelade sig innan de anlände.//

2007-12-14

TACK ALLA!


(Illustration Janne Dahl)
Stort Tack till alla för vänliga kommentarer på bloggen, många e-postmeddelanden, sms, brev och vänliga ord från kända och okända jag möter dessa dagar!
Förväntningarna tycks vara stora och jag kan bara lova att göra mitt allra bästa. Jag vill också påminna om att jag ser uppdraget som ett lagarbete tillsammans med Gustafsbergsstiftelsens styrelse som är min uppdragsgivare.//

2007-12-13

Lucia

video

Till dig som inte haft möjligheten att se ett luciatåg och höra luciasången i dag kommer här en hälsning från elever från Estetiska programmet, Uddevalla Gymnasieskola, med inriktning musik. De framträdde på Hyllan på Bohusläns museum i dag. (ursäkta den något darriga tekniken med detta är första försöket)

2007-12-12

Ny förvaltande direktör för Gustafsbergsstiftelsen


I kväll beslutade Uddevalla kommunfullmäktige att utse den här mannen till ny förvaltande direktör för Gustafsbergsstiftelsen.
Det kanske är förmätet att på det här sättet informera om mina kommande arbetsuppgifter för Gustafsbergsstiftelsen, men jag räknar med att det ändå kommer i Bohusläningen i morgon (och det är ju kul att vara före tidningen).
Redan i dagens tidning framgick det att den politiska majoriteten och Solidariskt Uddevalla hade mig som sitt förslag. Bakgrunden är ju att min förre chef, majoren Jan Fogelin, hastigt avled tidigare i höst. Han var sedan flera år förvaltande direktör för stiftelsen.
Socialdemokraternas förslag till ny direktör var nuvarande ordföranden i stiftelsen Lennart Björk.
Ingen ledamot reserverade sig mot beslutet att utse mig vilket jag ändå tycker är skönt.
Hur kommer det då rent praktiskt att fungera? Jag ansökte om avtalspension hos min nuvarande arbetsgivare Västra Götalandsregionen. Västarvet/Bohusläns museum ville inte bevilja detta men efter lite diskussioner står det klart att jag kommer att beviljas halv avtalspension och jobba kvar på museet på halvtid. Preliminärt är det sagt att jag som nu skall jobba med personalfrågorna men släppa mina andra administrativa uppgifter. Detta har ännu inte diskuterats detalj.
Jag tycker i alla fall att det skall bli roligt att få förmånen att jobba med Gustafsberg. Jag gjorde ju i ordning dess arkiv under några år i början av 1990-talet och jag lärde mig väldigt mycket om Gustafsberg då.//

Bohusläningens tomtar på museet




I dag dök Bohusläningens tomtar upp på Bohusläns museum. De bjöd traditionsenligt på glögg och delade ut presenter. Och så fick man gissa vad tidningsbunten vägde.



Ifjol gissade jag alldeles för mycket så i år gissade jag på 5785 gram. Det måste vara rätt!

På den övre bilden från vänster Lars-Erik Sparrebäck, Anders Netshagen och Bengt Öberg.

Och här blir reporter Anders Netshagen och fotograf Bengt Öberg fotograferade av en annan fotograf Lasse Edwartz.

Och kom ihåg: 5785 gram är det rätta svaret.//

2007-12-11

Återförening med idrottsplutonen 1983-84


Det här är idrottsplutonen vid I 17 1983-84. Bilden är tagen på MUCKardagen i maj 1984. Det var min tredje idrottspluton och det skulle bli tre till innan jag lämnade för andra uppgifter.

Jag är den ende i uniform och min kollega Gösta Olsson sitter längst fram till vänster.

De här soldaterna var speciella på så sätt att de tillhörde svensk elit i sin idrottsgren. De var rekryterade ifrån hela Sverige. Jag har alltså haft värnpliktiga från Korpilombolo i norr till Ystad i söder.

För några veckor sedan träffade jag en av dem på museet. På museets månadsprogram stod det att Hasse Kringstad på kvällen skulle berätta om jakt på vildren och älg i Norge. Kan det vara Hans-Ola Kringstad från Örkelljunga tänkte jag. Och det var det!

Hasse var då elitorienterare, precis som sin syster den flerfaldiga världsmästarinnan mm, Annichen (fast det har han väl fått höra till leda).

Jag lyssnade på Hasse en timme och man fascineras av att det har hänt så mycket med en person som man inte sett på 23 år. Nu är han trebarnsfar och några kilo tyngre, områdeschef på Södra Skogsägarna och därtill en inbiten jägare.

Vi kom överens om att träffas igen och ikväll blev det av. Vi tog med oss min kollega Gösta Olsson och Hasses lumparkompis, dåvarande simmaren, Anders Oskarsson. Anders är nu brandförman vid Räddningstjänsten i Uddevalla och var den ende Uddevallabon på plutonen. Vi åt en bit mat och hade det väldigt trevligt under kvällen. Och så räknade vi ut att på våren 2009 är det 25 år sedan gossarna muckade från regementet. Och de verkade väldigt sugna på att arrangera ett 25-årsjubileum då. Vem vet, det kanske blir så?

Från vänster Gunnar Klasson, Hans-Ola "Hasse" Kringstad, Gösta Olsson och Anders Oskarsson.//

Fotograf Marie Johansson, Bohusläns museum.

2007-12-10

Läroverkslärarna 1950 identifierade


Nils Bergman hittade läroverksbilden i nr 2 av Lennart Odingers små häften med Uddevallabilder så nu tror jag att alla är identifierade.

Övre raden från vänster: Hans-Olof Hagren, Karlerik Turesson, Folke Mansler, Orvar Otterholm, Gunnar Lysén, Birger Österlund, Åke Wallsten, Stig Trägårdh, Allan Widén, Carl Landtmansson, Helge Lyngby och Carl-Magnus Brorström.

Mellanraden från vänster: Folke Hurtig, Yngve Nordgren, B Kinnander, Heribert Malmgård, Gunnar Samuelsson, A Larsson, M Lindqvist, Gertrud Plith, Karin Wallsten, Gunvor Widén, Arvid Settman, Evald Edwinsson och Einar Löf.

Nedre raden från vänster: Lars Höglund, Sven Bergentz, Margit Wessberg, Halvar Olovsson, Eva Åkerberg, Tage Rosenberg, Gunhild Nilsson, Elias Kihlborg, Helmi Larsson, Erik Arrhén och Erik Bäck.//

2007-12-09

Oddevillan


Rolf Rodin från Klubben Rock ´n´ Roll West frågar:

"Vi har nu hyrt den s k Oddevillan med adress Kasen byggnad 119. Vet du något om detta hus? När det är byggt osv?"

Nej, tyvärr vet jag inte när det byggdes. Dock har jag frågat en f d kollega Björn Martinsson, som hade sitt eletronikföretag i Oddevillan vad han vet.

Björn vet att huset byggdes av Statens Järnvägar, alltså inte av Uddevallavervet. I övervåningen fanns det en bostad för en SJ-tjänsteman och i bottenvåningen två lägenheter för SJ-arbetare. Dessa skall ha arbetat vid den omformarstation som fanns i närheten.

Senare hade Uddevallavarvets kontrollavdelning huset och efter den AB Materialröntgen. Det minns jag själv efterson en barndomskanrat till mig började jobba där. Materialröntgen startade förmodligen sin verksamhet då man slutade att nita ihop fartygsplåtarna och svetsade istället. Man kontrollerade helt enkelt svetsfogarna.

Den här fina bilden är tagen av Elmar Meister som var en av de yrkesskickliga tyska plåtslagare som värvades till Uddevallavarvet. Bilden är tagen i mars 1951 och jag har fått låna den genom Elmars svärson Sten-Åke Meister (stort tack!). På den här bilden ser vi den s k Oddevillan så den fanns i vart fall 1951. Antagligen är den äldre än så.//

2007-12-08

Semestern slut


Nu har jag haft semester i två veckor och gått hemma och skrotat. Gått hemma var ordet. Fy, vilket dåligt väder det varit. Första dagen med uppehåll var i tisdags då jag tog en hyfsat lång promenad i de södra och östra stadsdelarna. Kameran var med som vanligt.
I Sörkälleparken var den här damen vackert klädd i rimfrost.
Sörkällan betyder ju södra källan och det fanns verkligen skäl att att kalla parken just Sörkälleparken. Sörkällan var en urgammal vattenkälla men den användes flitigt. Uddevallas första tidning började ges ut i augusti 1826 och i det tredje numret fanns det en insändare med budskapet: "Använd Bäveåns vatten i stället för Sörkällan".
Bäveåns vatten var fortfarande hyfsat rent men när garverier och färgerier startat sin verksamhet fanns det anledning att omvärdera vattnet.
1854 byggdes därför Uddevallas första vattenledning i trärör från Sörkällan längs Södra vägen in till Södra Hamngatan. Den var i bruk fram till 1874 då en ny vattenledning av gjutjärnsrör byggts "från de rika Samnerödskällorna".
Sörkälleparken tillkom 1931 och nu måste jag erkänna att jag inte vet vilken konstnär som står bakom kvinnan på bilden. Jag trodde att det var den finske konstären Matti Haupt men jag kunde inte hitta någon uppgift om det på sockeln. Fast då jag jämför denna skulpturen med Haupts "Flicka med flätor" i Margretegärdeparken så tycker jag nog att vissa detaljer är väldigt lika så jag håller nog ändå en peng på Haupt.
Om någon av Uddevallabloggens läsare kan reda ut detta vore jag tacksam.
Idag var det förresten fint väder igen. Så fint att den här "flygande holländaren" flög fram och tillbaka över centrum.
På måndag är det arbetsdag igen.//

Överste 1 Bertil Kamphs tal vid Lillejul 2007


Lillejulkvällens största succé var den nyss fyllda 91-åringen, överste 1 (fyrstjärnig överste) Bertil Kamphs tal. Du som inte hört Bertil Kamph tala får föreställa dig hans lätt skorrande "r" och tydliga stämma.
Talet drog ner skrattsalvor (vi låg dubbla) medan Bertil Kamph gjorde de rätta pauseringarna. Jag är medveten om att man kanske måste ha lite kännedom om det militära och I 17 i synnerhet för att hänga med, men här kommer i alla fall talet i sin helhet:
Gengångare, sengångare, övriga hälsningsberättigade.
För att känna mig riktigt hemma har jag i dag skrudat mig i den uniform som jag inte haft på mig på 31 år. Den duger fortfarande. Jag kommer att använda mig av koncept för att förhoppningsvis kunna sluta så att ni hinner hem till jul.
I en kallelse till Lillejul stod det: Tal av regementschefen. I övrigt trevligt program. Efter årsmötet saft och kräm. Det var tryckfel. Det skulle inte stå saft och kräm. Det skulle stå samkväm.
Ordföranden hälsade välkommen och läste upp en skrivelse från inspektören som skrev: Det gladde mig att få komma till mitt gamla regemente och träffa många kamrater på skjutbanan. Detta var dock det enda som gladde mig.
Det var inte jag som var inspektören och inte I 17 det gällde. Om I 17 är som ni vet och bidragit till inte annat än gott att säga. "Det är gott", sa MB-amiralen Krokstedt och utnämnde I 17 till sitt Kronregemente". Sen dess sprang alla ungar i Uddevalla och sa - det är gott.
Rikemannen Percy Barnevik bjöd mig på lunch i Skövde för några år sedan. Han sa att den bästa utbildning han fått, hade han fått på I 17. Nu ville han ge några slantar till sitt gamla regemente och få tips av mig om var han kunde placera dem. Det blev som ni vet många slantar till vårt museum. Percy berättade att när han var ute i världen träffade han bara generaler. De brukade fråga, är du också general. Då svarade han: Nej jag är värnpliktig sergeant på I 17 och det är lika fint!
Själv har jag åkt jorden runt några gånger, men aldrig har jag hört någon tala illa om I 17. Inte ens i Norge. Där frågade de mig: Vill du höra en svenskevits? - Nej tack jag är svensk. - Då sa de: Det gör ikke något. Vi kan förklara den. - Jag brukar ge igen genom att ta norrmännen med till torget i Uddevalla och visa Karl X Gustaf till häst och fältmarskalken Ascheberg till hands. Framför allt visar jag att det på sockeln står: Vi tackar dem för att vi blivit svenskar.
Vad mitt så kallade tal ikväll beträffar säger jag som Clinton när han kom till sin älskarinna: Jag har inte kommit hit för att hålla tal, men något vill jag naturligtvis säga liksom förr när jag här talade till män som var män och kvinnor som var glada för det.
Vill han nu igen, tänker någon, och erinrar sig kanske när reservaren och Olof Palmes statsråd Moberg var här för att inviga Östraboskolan och spela förste älskare i en pjäs på scenen i Fritidsparken. Han skulle rusa in till sin älskade som var regementets husmor och skrika: Vad vill du nu igen? men nervös som han var blev det: Va - vill du nu igen?
Kanske tycker någon att är man så gammal som jag borde man ha lärt sig hålla käft, men jag har lärt att åldern spelar ingen roll, om man inte är en ost. Det har vi kungsord på. Jag tänker på när hovet hjälpte 94-årige Gustav V hem från Rivieran till Stockholm och tog honom via Paris och en föreställning med nakna skönheter. Då sa den gamle monarken: Nu skulle man varit 90.
Chefen 2:a kompaniet föreslog att de närvarande under regementschefens tal skulle fundera på om vi skulle göra en gemensam resa till våren. Chefen 3:e föreslog att vi efter regementschefens tal skulle vädra i tio minuter.
Nu är vi samlade i vår gamla, fina mäss om vilken någon har skaldat:
Du byggdes stolta mäss en gång
I gamla goda tider
Din tjänst blev växlingsrik och lång
Och är ej förliden.

Vi hylla dig du gamla mäss
Du binder tider samman
Du generationer haft till gäst
Vid högtid, fest och gamman.

Porträtt här hänger i rum och sal
Som seklers minnen äga
Tänk om de steg ned och höllo tal
Vad skulle dessa säga?

De skulle tala om allt från de gröna dragonerna till lokalförsvar och brigader. De skulle tala om fjärran slagfält och om Bulid. Vår Bohusbrigad och vår Göteborgsbrigad skulle de minnas. Brigader finns ej mer. Vi har ingen hempermitterad armé som kan repöva, mobilisera, känna hotbilden och sina krigsuppgifter. ÖB säger: Sluta att som förr vänta på att bli angripna. Åk ut i världen och kväv kriser var än de finns. Vi seglar med ett försvar vi inte känner igen. När man inte vet vart man skall segla är ingen vind den rätta.
En gammal officer hoppas:
Det finns väl regementen i himmelen
Och bataljoner och kompanier förstås
Så att vi kan få veta
Var vi skola inställa oss.

Där finns väl brigader
Med folk som väntar på dem
Som ska föra förbanden
Till segrar och hem.
Där måste väl finnas mässar
Och kårer av skilda slag
Så att vi som är glömda
Kan samlas igen som idag.
De skulle tala om Lillejul när allt var upp och ner, om nyårsmottagningar, om Knut med granutkastning från balkongen, om Hubertus med egen mussikkår, tal till kvinnan som symbol som driver oss mot stora mål, gamle Svarten och stort tapto.
Till vår egen Lucia sa jag en gång: Du är lik din mamma. - Hon sa: Det kan inte hjälpas. Huvudsaken är att jag är frisk.
Vi skulle berätta om Viktor Rydbergs tomte som vandrar runt kasern

Och kollar att låst det är i husen
där vi skall sova till rikets värn
till försvar mot fi den busen.

Posten smyger sig sen att se
På sitt befäl det kära
Länge och väl han märkt att de
Honom hyfs velat lära.

Vi skulle tala om de värnpliktiga som vi faktiskt uppskattade inte minst för att de var så rappa i käften.
Jag skulle berätta om en gång när jag som den förste 4-stjärnige Översten åkte spårvagn i Götet omgiven av göteborgare som sannolik såg dubbelt så många stjärnor som jag hade och därför glatt konstaterade: Harre jävlar så mycket stjärnor! - Frågorna haglade: Va tycker översten om Karl XII? När skall jag bli inkallad? Översten satte mig en gång i buren! - Det var väl bra? - Ja, det var det bästa Översten gjort. Va ska Översten stiga av? - Jag ska stiga av vid stationen. - Harre jävlar, det är här. Stick! Jag betalar.
Jag skrev en gång i GT en artikel om att de värnpliktiga under utbildningen blev 2 cm längre. GP ironiserade över detta och skrev: Kamph utbildar jättar. De hade räknat ut att I 17:s värnpliktiga år 4803 skulle vara 6 meter långa.
GT frågade vad jag tyckte om att införa kvinnlig värnplikt? - Man kan pröva det, sa jag. Dagen efter stor bild i GT med mig skådande en skön lotta i ögonen och rubriken: Kamph vill pröva kvinnliga värnpliktiga.
Vi skulle berätta om trevliga övningar. Jag tänker på när min överstelöjtnant Åke Lundberg före en vinterövning gick igenom vad han förväntade sig. Det blir en trevlig övning.
Jag åkte ut för att se den trevliga övningen. Jag fann då den stolta Bohus bataljon i en formation som jag skulle vilja kalla skithög. Där låg käcka män bland cyklar, minor och rester av skidor. Ur högen reste sig en lång göteborgare och sa: Trevlig övning överstelöjtnant. Åke sa: Det gläder mig att du uppskattar mina ansträngningar. Soldaten sa: Jag menar trevlig övning för ledningen.
En kompanichef hade märkt att några av hans mannar såg för djupt i glaset ibland och befallde därför att om de varit onyktra skulle de anmäla det dagen efter för bestraffning. En morgon stiger värnpliktige Nilsson in på kompaniexpeditionen och anmäler: Kapten! Värnpliktige 711 Nilsson anmäler att jag var full igår! - Men Nilsson är ju inte nykter nu heller. - Kapten, det tänkte jag anmäla imorgon!
En dagofficer skulle inspektera de skarpladdade posterna på Backamo. Posten skrek halt, vem där? - Det är dagofficeren. - Posten undrade: Hur kan man vara dagofficer på natten och skrek halt igen. - Jag har ju stannat, sa dagofficeren, vad vill du jag ska göra? - Vad du ska göra vet inte jag, men jag vet att jag ska ropa halt tre gånger och sedan ska jag skjuta dig i benet.
Andra beredskapsåret inträffade något märkligt. Arméns härar hade i årtusenden marscherat till fots. Nu fick varje man i vår armé en cykel. Marschlängden kunde ökas från 4 till 10 mil per dag. Vi lärde oss cykeltolka. Vi kunde cykeltolka 16 mil till Skövde och se riktiga stridsvagnar på en dag.
Bohusläningen skrev: Vid gårdagens övning i cykeltolkning skadades en värnpliktig. Han fördes till sjukhuset, där han röntgades, dock utan att skadas. Dagen efter stod det: Igår uppgav vi att även löjtnant Nilsson skadats vid tolkningen. Det var fel. Löjtnant Nilsson lever i högönsklig välmåga, vilket tidningen härmed djupt beklagar.
Hörde du mitt tal på Nationaldagen? - Nej- Det var tråkigt. - Ja, jag misstänkte det.
Regementsläkaren tog fram bättre öronskydd mot buller än en trasselsudd. I instruktionen stod: Det gäller att alltid ha dessa öronskydd för ögonen när man skjuter.
En värnpliktig som varit på hörselundersökning frågade om resultatet. Doktorn sa: Hör du ingenting är det bra.
Det gällde att känna vårt land. T ex Uddevallavarvet. Personalchefen Ojala berättade hur man byggde de stora båtarna. Jag fövånades över att man gjorde det trots att alla jobbarna bara talade finska. Ojala sa: Herr överste! De ska jävla svetsa inte prata! - Jag skall också sluta prata. Min tid är ute snart som de säger på vägförvaltningen i Skultorp. Jag gör det med en dikt jag lärde på våra båda soldathem:

Gud och soldaten vörda vi
När i tider av fara de står oss bi.
När borta syns faran och fyllda bli faten
Då glömmer vi Gud och föraktar soldaten.

Syner kan lätt bli verklighet. Vi har löst vår uppgift att medverka till vår frihet och fred men vi har ingen garanti för framtiden.
I Bohusläns regementes skålvisa står det:
Tack för alla glada minnen
Där glädjen varit hedersgäst.
För trogna vänners sinnen
Som hela livet gör till fest.

Jag önskar styrelsen och alla som gjort denna kväll så lyckad med mat och allt en riktigt GOD JUL.
Jag önskar alla övriga GOD jul och ej närvarande önskar jag jul.
Jag sänder vänliga hälsningar till släkten eller som man säger på dataspraket: Vanliga halsningar till slakten!//

2007-12-07

Lille-Jul 2007


I kväll var det en av året höjdpunkter, Lille-Jul på Officersmässen på I 17. Det är så fantastiskt att mässen fortfarande finns kvar och att Officersklubben existerar 15 år efter att regementet lades ned 1992.
Själv arbetade jag där i 27 år och fick förstås väldigt många vänner. Och den här fredagen i december träffas flertalet för årsmöte i Officersklubben och så förstås Lille-Jul.
När jag kom till regementet en halvtimme innan det skulle börja var det redan fullt med folk på mässen. Och den här parollen med "Bevara I 17" hade hängts upp av festkommittén på Kanslihuset.

Vi gör vårt bästa för att bevara åtminstone minnena av I 17 och alla kamrater. Och varje år inleds årsmötes med parentation av under året bortgångna kamrater. Vi blir alltså färre och färre för varje år. I år höll vi en tyst minut för Jan Assmo, Jan Fogelin, Kjell Strandh och Sven-Erik Hagberg.

Vi träffas alltid i Taktiksalen, som idag disponeras av Komvux, och antagligen heter något annat.




Efter årsmötesförhandlingarna är det dags för glögg och så anländer årets första Luciatåg. Precis som tidigare år var det Uddevalla och Skärets lucia som gjorde sitt intåg. Jag såg en gammal ärrad kollega som torkade en tår när luciatåget skred ut genom dörren medan de sjöng luciasången.

Sedan var det dags att förflytta sig till mässen i kanslihuset. Några av de äldre fick ta hissen. Den fanns inte på regementets tid utan har tillkommit senare. Men det är bra att den finns så att även de som inte orkar klättra tre trappor kan vara med.

Precis som vanligt var det väldigt välordnat och fint på mässen. Och efter sedvanligt intåg till sång var det fri placering. Och det allra första som hände var att supen hälldes upp och den första snapsvisan sjöngs:


"En kristen mänskas plikt det är å inte gäre illa
Å dricke brännvin sum en kär
å ta en sub te silla.
En tre å fyra kan en ta
Men fem å sex går också bra.
Om en vell salig bliva."




Och så var det äntligen dags för julbordet. Traditionsenligt var det Ann-Christin Rörqvist och hennes "mannar" som stod för maten.


En gång i tiden författade Sven Hallgren "Ode till galten". Han framförde den alltid själv med sin tordönstämma. Traditionen har sedan Sven Hallgren gått bort tagits över av Kristian Bernstone. I odet prisas grisen (fläsket alltså) i alla dess former.


Det hela avslutas med "Galtens skål" . Då glider alla ned från sina stolar och sittande på golvet höjer man glasen och skålar för galten.


En av kvällens höjdpunkter var när den äldste officeren, f d regementschefen Bertil Kamph, undehöll oss med en egenförfaffad monolog om sin tid på I 17. Den återger jag i en särskild artikel.//
Om du vill se bilder från Lille-Jul kan du göra det här http://picasaweb.google.com/Gunnar.Klasson/LilleJul