2007-05-31

Ostindiefararen Götheborg kommer till Uddevalla


Ostindiefararen Götheborg kommer, enligt Sveriges Radio Väst, att ligga i Uddevalla den 9 - 13 juli i år. Den kommer att ligga vid Pininfarinas brygga. Det känns onekligen lite snopet att man inte kan nå den till fots. Är det då mödan värt?

Ostindiefararen ligger just nu i London. Den lämnar hamnen där på lördag den 2 juni och beräknas anlända till hemmahamnen Göteborg den 9 juni. En sak är i alla fall säker. Den riskerar inte att gå på samma grund som den riktiga Götheborg gjorde på 1700-talet. Det är nämligen bortsprängt.

Vi håller tummarna för en säker hemfärd.//

Kålgårdsbergsskolan vid Margretegärde


Där Polishuset nu ligger invigdes i oktober 1900 den nya folkskolan på bilden. Det var den tredje skolan inom en 18-årsperiod som byggdes vid Margretegärde. 1882 kom Margretegärdeskolan och 1896 kunde Flickskolan invigas.
Arkitekt för den nya skolan var stadsingenjören och sedermera också stadsarkitekten A H Lindeberg, som för övrigt byggde sitt eget privata hus strax till vänster utanför bild, på Lagerbergsgatan 33. Skolhuset var ett reveterat trähus

Införandet av folskolestadgan 1842 hade drivit fram byggandet av skolor i Uddevalla och till det kom befolkningsökningen under 1800-talets andra hälft. På bilden framgår det att skolan var byggd 1900, men så som Uddevallaborna läste texten på huset kom skolan att kallas för "Annofolkskolan".


Skolorna som byggdes vid den här tiden blev snabbt för små och redan 1903 byggde man till en våning på flyglarna och byggde om vinden.


Byggnaden kom att omfatta 10 klassrum varav de flesta reserverades för folkskolans flickklasser samt lärarinnerum och senare också lokal för barnbespisning. Kostnaden för bygget fram till 1903 blev 65 974 kr.
I och med detta uppgick antalet klassrum i staden till 32, vilket var ett välkommet tillskott då klasserna under 1890-talet hade så många som 50 elever.
1928 byggde man till en gymnastiksal på baksidan av skolan och även en tandklinik för att råda bot på elevernas dåliga tandhälsa.
Då jag själv gick på Margretegärdeskolan 1952-54 fick jag några gånger besöka denna tandklinik och det var en fasa att gå dit. Borren var en sådan där gammal med remdrift och hela huvudet skakade då tandläkaren borrade i tänderna, trots att man hade bedövning.
Den 2 april 1966 bröt det ut en storbrand i skolan och när den var släckt kunde konsteras att gymnastiksalen var det enda som kunnat räddas. Resten av skolan fick rivas. Till en början spekulerades det vilt om det var någon av skolans många elever som ville bli kvitt den genom att tända eld på den men dessa misstankar kunde avskrivas. Polisutredningen visade att det uppstått en kortslutning i en elektrisk kabel sedan denna gått av då en mur hade spruckit.
Vid branden innehöll skolan sju klassrum, en musiksal och en skolbarnsbespisning för 500 - 600 elever.
Skolan hade renoverats grundligt 1941. I tur och ordning hade den använts som:
  1. Folkskola för flickor och småskola
  2. Högre folkskola
  3. Kommunal mellanskola
  4. Praktisk realskola ("Praktiska"
  5. Vanlig ("Allmän") realskola, dvs en annexbyggnad till Uddevalla Högre Allmänna läroverk.

I den sistnämna realskolan gick jag någon månad hösten 1960. Vi var en pojkklass med drygt 30 busiga pojkar (fast jag var förstås ganska snäll). Ja vi var till och med så busiga att det spårade ur på en lektion. Vi hade en nybakad ung lärarinna som hade det väldigt svårt med disciplinen i klassen. Hon använde sig av metoden att gapa och skrika på oss och det gjorde säkert inte saken lättare för henne. Det som hände den ödesdigra gången var att det kom in en geting i klassrummet. Vi elever satt förstås och tittade på det vildsinta djuret oavsett var i klassrummet det flög. Lärarinnan försökte verkligen ta i med ännu hårdare handskar då vi hellre tittade på getingen än på henne. Vi skulle se rakt fram, dvs på henne och givetvis lyssna också.

Det var modernt att sätta upp håret rakt upp på skallen på något sätt på den tiden. Det stod upp och var behandlat med sockervadd eller något liknande. Det gick också rykten om att hon hade en brödbit på skallen för att lyfta upp håret ordentligt. Hon var väldigt kort till växten och dessutom hade hon högklackade skor så hon såg avsevärt längre ut än hon var.

Hur som helst så inträffade det, att getingen under sin flygtur i klassrummet närmade sig katedern där vår unga lärarinna satt och försökte vara sträng. Getingen flög in bakom ryggen på henne och förmodligen lockad av den söta lukten från hennes hår landade den högst upp på kalufsen och kröp sedan in i håret och försvann. Hon märkte ingenting och vi vågade inte säga ett knyst för hon var så himla arg.

Efter en stund var det emellertid en av klasskamraterna som tog mod till sig och räckte upp handen. Irriterat frågade hon vad det var. "Fröken har en geting i håret!"

Under några sekunder tittade hon misstänksamt och med misstroende på honom och sedan gick det nog upp för henne att det var sant: "Ta bort den då!!!!!!", vrålade hon helt hysteriskt varpå hela främre bänkraden som bestod av fem elever rusade upp och fram till henne och började slå vilt i hennes uppsatta frisyr.

En av eleverna kunde efter en stund stolt visa upp en död geting som han hittat i håret, men då han plötsligt tittade på den en gång så arga och kavata lärarinnan tvärtystnade han. Hon stod och grät och håret hängde i stora sjok från huvudet på henne. Därefter rusade hon mot dörren och försvann.

Det hade nog aldrig varit så tyst i vårt klassrum någonsin. Ingen vågade knysta och det ringde till rast men vi satt kvar tysta. Det ringde in igen och vi satt där tysta. Till slut kom det väl någon vaktmästare eller liknande som meddelade att lektionerna var slut för dagen. Jag har egentligen bara diffusa minnen av vad som hände efter hennes hysteriska skrik.

Detta var inte bra för oss. Om vi betraktades som bråkiga innan så blev det ännu värre nu och snart föll domen. Vår klass fick inte gå kvar i Kålgårdsbergsskolan utan vi fick flytta till själva läroverkets huvudbyggnad, nuvarande Agnebergsgymnasiet. Och inte nog med det, vi hamnade i klassrummet närmast rektor Möller. Och han var sträng så det blev betydligt lugnare i klassen efter det.

Kålgårdsbergsskolans gymnastiksal stod faktiskt kvar och användes ända fram till dess att Polishuset skulle byggas då den revs. Tandkliniken hade då sedan länge upphört men blotta åsynen av byggnaden framkallade kalla kårar då jag såg den. Och det gjorde jag förstås varje dag från 1989 eftersom vi då hade flyttat till Skolgatan.

Fast Polishuset får man väl egentligen inte säga. Då det planerades ringde det en jurist från Fastighetsverket i Stockholm till mig och ville höra sig för om det fanns något ortnamn eller liknande i omgivningarna runt Margretegärde. Hon berättade att det var tre myndigheter som skulle hålla till i byggnaden, Polisen, Kriminalvården och Åklagarmyndigheten och då ville förstås de två sistnämnda inte att det skulle få kallas Polishuset. Hon meddelade mig senare att man i alla ritningar och handlingar kring nybygget så var benämningen det "Lagerbergska huset" syftande då på Lagerbergsgatan som går förbi. Fast det är ju ingen Uddevallabos som kallar det. Åklagarmyndigheten har flyttat och vad personalen på häktet kallar huset har jag alrdig hört.

När man hade grävt ut den djupa grunden så visade det sig att hela tomten bestod av den finaste och präktigaste blålera så våra barn hade ett eldorado då de kunde gegga i leran.//

2007-05-30

Sillperioderna

Jag får en fråga om sillperioderna i Bohuslän och hur Uddevalla var delaktig i dessa.

När jag letade efter uppgifter så ville jag ha en ganska kort sammanfattning av historien om dessa sillperioder som inträffade (inträffar?) med ca hundra års mellanrum. För en gångs skulle behövde jag inte gå så långt i mitt sökande. Då jag googlade på nätet hamnade jag ganska omgående på Bohusläns museums hemsida http://www.bohusmus.se/bohusmus/wwwbohusmus/ekologi/html/sillperioder.htm .
Här finns en översiktlig beskrivning av sillperioderna och vad dessa betydde för Bohuslän.
Den sillperiod som betydde mest för Uddevalla var "den stora sillperioden" på 1700-talet. Man ser olika uppgifter om när den började och när den upphörde. Jag brukar använda Sten Kristianssons uppgifter där han säger att den började 1747 och upphörde 1808 (sillperiodens slut brukar kallas en av Uddevallas tre olyckor - de andra är Trollhätte kanals öppnande 1800 samt förstås den stora stadbsranden 1806).

Det finns några få reseberättelser bevarade från personer som passerade Uddevalla. En av dem var den äventyrlige generalen Francesci de Miranda som i sin dagbok från den 20 november skrev: "Alla gator äro regelbundne och breda och inneslutna på båda sidor silltunnor, som är den viktigaste handelsvaran i denna stad, vilken tack vare sin belägenhet vid havet har gott sillfiske".

Uddevallas första egna tidning började ges ut i augusti 1826 och hette Uddewalla Weckoblad. Att döma av de artiklar som då och då står i tidningen och som handlar om sillen visar det lite av den stora betydelse som denna sillperioden hade. "8 november 1826
Uddewalla. Uti skärgården häromkring äro fångade ca 40 tunnor skarpsill och man har det hopp, att sillfisket längre fram bliver ymnigare av den så kallade Loddsillen."


Och i september samma år en insändare som menar att skjutandet vid olika krig skrämde bort silllen:
"(Insänt)
Av vad gammalt folk förr berättat och nu levande äldre personer själva erfarit, flyr all slags fisk, och i synnerhet sillen, för buller av skjutande, ehuru många vilja neka detta. Under Karl XII:s krig flydde sillen från våra stränder, och återkom inte förrän på 1740-talet. Då förbjöds all slags skjutande vid högt vite, och fiskare, som ville bosätta sig i skärgården, erhöll flera friheter och uppmuntringar. Så återkom krig, buller och skjutande, så att sillen flydde från våra stränder i början av detta sekel. Gamla fiskare försäkrade genast, att nu går därför sillen bort, då skjutandet blev så allmänt. Hon gick, och gud vet när hon nu återkommer; ty utav skjutanden vid bröllop, och våra många slags distriktschefers saluteri i skärgården, fästningssaluter o.s.v., blir sillen icke synnerligen uppmuntrad att nalkas våra stränder. För dem, som tvivla på, att sillen flyr för skjutning, och tror, att ingen annan nation har denna tanken, vill jag hänvisa till Promenade d´un Francais dans l´Irlande 1796, pag. 122. "Man har märkt, att sillen upphörde att synas där (vid ön Whiddy) efter sjöslaget, som där gavs mellen fransmännen och engelsmännen under konung Wilhelm den 3:s regering". På Whiddy kokades fordom mycket silltran."

Det var så att 1700-talets sillperiod betydde väldigt mycket för staden Uddevalla som hade handelsrättigheter på ett annat sän än på landsbygden. Det var därför i hög grad Uddevallaföretag som ägde trankokerierna och sillsalterierna i skärgården. Exempelvis ägde Michael Koch & Söner fem trankokerier på Orust.

Sillen fanns i en sådan riklig mängd att gemene man kunde faktiskt få sin utkomst från den. Små trankokerier växte upp på var sagt varje kobbe och skär i skärgården. Det kunde bara vara några grytor som ställdes upp på en berghäll och som man kokade sillen till tran i. På Nordtången i Hafstensfjorden finns det en del märken i berget som tyder på att där funnits ett trankokeri i mindre skala.

Ungefär där Riverside ligger nu låg stadens närmaste trankokeri. Dock inte så länge eftersom vindriktningen oftast var in mot staden kan man lätt föreställa sig vilken odör som det trankokeriet spred omkring sig.

Det fanns enligt Sten Kristiansson sammanlagt inte mindre än 77 sillsalterier inne i staden. De flesta var givetvis mycket små, nästan till husbehov kanske? Dock infördes i staden ett förbud om att frakta sillen på öppna vagnar. På stadens ojämna kullerstensgator hände det förstås att från de överfulla lasterna trillade sillar av och blev liggande i rännstenarna med en fruktansvärd stank som resultat.

Tillsammans med den kraftigt ökande handeln under 1700-talets andra hälft brukar denna tid kallas för Uddevallas guldålder//

2007-05-29

Thorburnska villan vid Hermansbukten/Rörviksbukten



Jag får en fråga om Thorburns hus vid Hermansbukten. Hermansbukten ligger mellan Fröland och Sunningen.


Dessa Thorburnar! De spred sig överallt längs Byfjordens stränder. Det började som jag redan skrivit om 1823 och sedan utvidgas släkten Thorburn - Macfie allt eftersom. En av dem, konsul Charles Thorburn som var son till William F Thorburn, letade 1916 efter ett eget sommarställe till sin unga familj. Han letade vid Byfjordens norra strand och där hade en fiskaränka vid Rörvik just dött och hennes lilla stuga med fem hektars mark köpte Charles. På en bergkulle vid sjön byggde Charles sedan huset Rörvik (på bilden). Han hade instruerat arkitekten (troligen inte släktingen Eugene Thorburn) att han om möjligt ville ha det så högt att man därifrån skulle kunna se ända ut till Hafstensfjorden och således inte bara över Byfjorden.

Huset byggdes som en sommarvilla 1917-1918 i två våningar med vind och högst upp det torn vi ser på bilden. Det var därifrån han ville se Hafstensfjorden. Dock kom så småningom skogen västerut att växa sig så hög att utsikten gick förlorad.

Den vintern var mycket kall varför timret till huset transporterades med häst och vagn på isen från Uddevalla till Rörvik. Det blev ett stort och rymligt hus med 12 rum och då har jag inte räknat kök, hallar, verandor eller vindar.

Det nya huset möblerades med nyinköpta, enkla möbler men också med en del gamla saker. Där fanns också två, ca 60 cm långa, järnkanoner s k nickhakar. Dessa kom troligen från ett av familjen Thorburns många segelfartyg.

På Rörvik fanns det också en en meter lång tubkikare som förstorade 16 gånger. Den kom ursprungligen från systrarna Nonnens Liseberg. Charles hade fått den av systrarna som tack för hjälpen med flera boutredningar. Tubkikaren stod alltid uppställd på Rörviks veranda så att man snabbt kunde ta en titt på förbipasserande båtar.

Charles Thorburn var i närmare 40 år chef för rederiet Bohuslänska kusten och var mycket intresserad av all båttrafik som passerade Rörvik. Det var vanligt att kaptenerna på Bohusläns kustens båtar, som en hälsning till sin chef, tutade med ångvisslan tre gånger då de passerade Rörvik. Om Thorburn själv var med ombord hände det att båten släppte av honom vid Rörviks brygga.

Under 1960- och 1970-talen blev Rörvik sommarstället nr 1 för Charles M Thorburn och hans familj. I en artikel i Släktföreningen Thorburn-Macfies "Släktkrönikan" från 1979 läser jag att man beskriver att den tidgare relativt ödsliga omgivningen nu har blivit förändrad genom att sommarstugor breder ut sig väster om huset. Man avslutar denna 28 år gammal artikel med:"En utomstående som idag ser huset på Rörvik skulle troligen beskriva det som ett över 60 år gammalt, litet slitet, omodernt, hjättestort sommarhus med enj av tidens tand märkt trädgård. För oss är det däremot och kommer alltid att förbli något helt annat - vår barndoms sommarparadis".

Såvitt jag vet är alla Charles Thorburns barn döda. Jag hade dock förmånen att någon gång runt 1990 (?) vara bjuden till Rörvik där syskonen Ronald och Agnes Thorburn tog emot mig och visade runt i huset. De berättade livfullt om alla sina barndomsminnen som de var glada åt. Mindre glada var de för att de nu hade måst fatta beslut om att sälja Rörvik. När vi skildes åt såg jag dem stå kvar vid grinden i trädallén utanför huset och vinkade.

Huset bytte ägare och för några år sedan blev jag uppringd av stadsingenjören som berättade att nu skulle hela Rörviks egendom bli ett villaområde. Man ville dock på något sätt försöka bevara minnet över den Thorburnska eran genom att döpa allén som gick fram till huset efter familjen. Det fanns nämligen ingen gata i Uddevalla, märkligt nog, med namnet Thorburn i. Jag tillstyrkte givetvis.

Idag kan man knappt hitta fram till huset där det ligger inklämt mellan alla nya villor i "Sunningeviken". Ett husföretag som exploaterar marken på Rörvik har helt sonika döpt om hela villaområdet till Sunningeviken.

Vattnet utanför villaområdet heter Hermansbukten eller Rörviksbukten. På de flesta kartor är det Hermansbukten. I ortnamnsboken läser jag: "Hermansbukten, även kallad Rörviksbukten, är troligen uppkallad efter en fiskare Herrman som drunknat där".

Om det är detta som är upphovet till namnet kan det låta lite märkligt men inte helt osannolikt. Det finns många ortnamn idag som har uppkommit genom att man i folkmun har kallat en plats för ett visst namn och rätt vad det är så är det en sanning.

Jag är övertygad om att bukten snart kommer att heta "Sunningeviken" efter husföretaget.//


När inte Charles Thorburn med familj bodde på Rörvik så var det villan på Lagerbergsgatan 27 som var familjens hem under flera år.

2007-05-28

Bohusläningen mot Kuriren 1937 - spelarna identifierade


Jag efterlyste för en tid sedan namnen på spelarna i Bohusläningens och Kurirens fotbollslag som möttes på Rimnersvallen 1937. Se tidigare artikel!
Gamle boxningsvännen Sven Svensson har nu identifierat de flesta efter att Jan Aronsson kontaktat honom.
Översta raden från vänster: Eskil Lind, Frans Strömberg, Arne "Knaster" Johansson, Johnne "Åkarn" Andersson, Frank Eriksson, Thorild, Frank Jansson, Bjurhult, Folke Ek, Sven Lidman och Palmberg.
Mittersta raden från vänster: Nils Ryberg, Roland Palmberg, Henry Lindqvist, Paul Blomqvist, Frank "Grotta" Johansson.
Nedre raden från vänster: Evert Andersson, Wilhelm Hansson, Alf Nygren, Henry ?, okänd, Henry Ekman.
Nämnde Sven Lidman var med och startade Uddevalla Hembygdsförening och blev vice ordförande från början. Då var han pensionerad från Bohusläningen men på bilden spelade han för sin förre arbetsgivare Kuriren.
Alf Nygren kände jag också. Han bodde i Farsta på gamla dagar men var lidelsefullt intresserad av Uddevallas historia.
Roland Palmberg kände jag som pappa till mina ungdomskamrater Anders och Per-Elof.
Men ingen av dessa tre kände jag igen förrän jag fick namnen.//

Tureborg


Andreas H frågar om Tureborg:

Hur ser ägarförhållandena ut för borgen Tureborg?
Har det någon gång diskuterats att rusta borgen till ursprungligt skick?
Finns det information om varför detta inte gjorts?

Svar: Tureborg, liksom marken runt omkring ägs av Uddevalla kommun. Jag har genom åren fått en del frågor från personer som just upptäckt borgen och tyckt att man skulle göra någonting åt den stora ruinen. Jag tror dock att det skulle vara övermäktigt. Man skall ha klart för sig att Ture Malmgrens satsning på borgen var den rike mannens sätt att göra av med delar av sin stora förmögenhet-en fantasiskapelse om man så vill. Det var säkerligen oerhört dyrt att bygga borgen, det kan man förstå bara av att se bilder på den.
Det blev aldrig den succé som Ture hade hoppats på. Avsaknaden av vatten var naturligtvis en bidragande orsak. Det var inte många fester som hölls där uppe och varje gång fick man med häst dra tunga lass med vattentunnor etc. Tures fru Hilma satte väl knappast sin fot där. I vart fall inte efter hans död 1922.


I juli 1932 höll Bondeförbundet i Bohusläns sin stora årsstämma intill Tureborg.
Och den 9 mars 1937 skriver Kuriren att verkstadsskolorna kan beredas arbetstillfällen genom att reparera borgen. Det hela rann dock ut i sanden.

1942 dog Hilma och två år senare köpte godsägare A Löfgren hela Tureborsgområdet med borgen och Villa Älvkullen. Priset var 25 000 kr.
1949 blev området kring borgen ett fritidsreservat. Borgen hade länge vandaliserats och man trodde att genom den åtgärden så skulle det upphöra. Senare samma år uppges ingenjör Kjell Stolt från Borås vara ägare till hela området.
Den 26 november 1950 förstördes det som var kvar av borgen genom en omfattande brand. Det var en väldigt dimmig kväll och det hann brinna länge innan branden upptäcktes. Då var det för sent. Bara att ta sig upp till borgen med släckutrustning var ett helt företag. Man lät det brinna.
Jag har hört att det var några småpojkar som skulle ha lekt med eld i borgen och jag har till och med ett namn på en av dem. Han är fortfarande i livet.
Det märkliga var att bara några dagar efter branden presenterade markägaren Stolt planer på byggandet av 400 lägenheter på området. Stolt sålde emellertid området till Uddevalla stad 1955 och tjänade en förmögenhet. Stadens planer var att bygga dubbelt så många lägenheter
Och så blev det. Den enorma bostadsbristen, som till största delen berodde på att Uddevallavarvet växte så det knakade, pressade fram lägenheterna på Tureborg.
Det största tornet står stabilt kvar däruppe på bergskrönet än i dag och det är fortfarande en mycket fascinerande plats. Dock skulle det kosta en förmögenhet att bygga upp borgen igen, så det tror jag aldrig att vi kommer att få uppleva.//

2007-05-27

Skeppsvikens kafé



Skeppsvikens kafé i dag utgör ingen uppmuntrande syn. Jag är osäker på om det har beslutats om rivning men jag tror det.

Annat var det förr. Redan i slutet av 1800-talet användes Skeppsviken allt mer av Uddevallaborna och kraven på staden att platsen skulle iordningställas som badplats var många. 1923 gjordes de första rejäla statsningarna från stadens sida. Flera nya anläggningar byggdes, bl a delades badplatsen in i en för herrar och en för damer och omklädningsrum för dessa byggdes.

1930 byggdes Skeppsvikens kafé och badplatsen gick mot en glansperiod på flera tiotal år. Kafébyggnaden blev navet i Uddevalla som campingort. Platsen blev länd vida omkring. Den vackra vägen som slingrade sig längs hyllorna vid Hästepallarna gjorde säkerligen sitt till.


Kaféet under sin glansperiod.//

25 år sedan Muck för Idrottsplutonen


Foto BHK Karlsson, I 17

Idag, den 28 maj, är det på dagen 25 år sedan I 17:s första idrottspluton muckade. Därmed var också ett av de mest intenisiva åren i mitt yrkesliv till ända.

Vinterhalvåret 1980-81 stod det klart att Bohusläns regemente skulle få en idrottspluton och jag fick erbjudandet (läs beordrades) att bli dess chef. Fanjunkaren Gösta Olsson blev min ställföreträdare. Idrottsplutonerna var ett sätt för Sverige att möta konkurrensen från andra idrottsnationer där elitidrottsmän kunde fortsätta sin idrottssatsning trots att de gjorde sin värnplikt.

Tidigare hade jag utbildat spaningssoldater på regementet och det var också som spaningssoldater idrottsmännen skulle krigsplaceras efter värnplikten.

Gösta och jag åkte till idrottsplutonen i Växjö på studiebesök. Där fick vi många tips som vi hade nytta av hemma på I 17. Huvuddelen av Sveriges elitidrottsmän var befälsuttagna, dvs de gjorde sin värnplikt 12 eller 10 månader. En mindre del var "vanliga" meniga med sju och en halv månads värnplikt.

Det var mycket förberedelser förstås inför det nya jobbet. Idrottsmännen skulle få träna minst 25 % av tiden i sin specialidrott. Det betydde att de olika specialförbunden fick anställa särskilda tränare för dem. För mig och Gösta var det att administrera deras idrottande och givetvis se till att de blev ordentligt utbildade till soldater.

32 idrottsmän skulle rycka in till den första plutonen i juni, augusti och oktober 1981. Någon vecka före den sista inryckningen blev jag uppringd i hemmet av regementschefen. Det hade aldrig förekommit tidigare att han ringt hem till mig så jag förstod att det var något speciellt. Han frågade mig om jag utöver de 32 uttagna soldaterna kunde ta emot ytterligare en, nämligen den dubble världsmästaren i brottning Frank Andersson? Vad svarar man på det? "Ja, överste", fick det bli efter några sekunders stillatigande. Frank Andersson tillhörde gruppen 56:or, dvs en elitidrottsgeneration som också bestod av Björn Borg, Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg och Linda Haglund.

Skälet till min första tveksamhet var givetvis det rykte som playboy som media tillskrevs Frank Andersson. På natten drömde jag att Frank Andersson åkte i en öppen amerikanare uppför kanslibacken och att han var omgiven av ett gäng halvnakna brudar.

Jag fick ett brev från Brottningsförbundets tränare Leo Honkala och pratade även med honom på telefon om Frank. Det ledde till att jag ringde Frank och berättade för honom hur det skulle gå till vid inryckningen. Efter vad jag senare erfarit så hade hans landslagskompisar försökt skrämma upp honom ordentligt inför lumpen. "Trivs jag inte, så stannar jag inte", skrev en tidning att Frank hade sagt.

Så kom då inryckningsdagen. Vid 10-tiden rycktes min dörr upp och regementets pressofficer dök upp tillsammans med 23 journalister och fotografer från alla möjliga medier. Nu började jag ana hur det kommande året skulle bli.

Den här bilden ur tidningen Värnpliktsnytt får illustrera att Frank Anderssons inryckning i lumpen inte var särskilt diskret. Under ett par timmar, tills vi körde ut dem, följde media varje steg Frank tog. Frank var nervös, tacka tusan för det, och journalisterna tittade ivrigt på klockan och hoppades väl antagligen att han skulle komma för sent. Korridorklockan i bakgrunden står på exakt 12 och det var då alla inryckande skulle vara på plats. Så det började ingalunda med några negativa skriverier.

Journalisthorden fick återvända efter att soldaterna utrustat sig ochj tagit på sig sina uniformer. En stunds exercis på gården under min ledning blev det. Kamerorna smattrade intensivt hela tiden. Dagen därpå kunde jag se mig själv på kvällstidningarnas löpsedlar i det jag lärde 0509 Andersson att stå i givakt.

Det visade sig att 0509 Andersson, precis som alla de andra idrottsmännen, var en vanlig kille av kött och blod. Det som var annorlunda med honom var dock att han ständigt jagades av sponsorer, journalister och även en del brudar. Jag minns när jag någon av de första dagarna besökte regementssjukhuset för den sedvanliga läkarbesiktningen. Frank och de andra soldaterna beordrades att ta av sig i bara kalsongerna och sätta sig ned i väntrummet. Den kvinnliga personalen på sjukhuset blev alldeles till sig och gjorde sig ärenden fram och tillbaka ideligen för att få se en skymt av denne kände och förmodligen sexige atlet. Jag måste säga att jag blev förvånad över deras beteende. Men det skulle bli värre under den kommande utbildningstiden.

I korthet kan jag väl säga att vart vi kom med plutonen så bara det faktum att Frank Andersson fanns med i den alltid väckte uppmärksamhet, från alla håll.

Här bjuder Gösta Olsson den dubble brottningsvärldsmästaren på en flygtur.
Jag hade stundtals fullt upp med att avstyra alla försök att få intervjua eller på annat sätt komma i kontakt med Frank. Det här var ju före mobiltelefonens tid så den enda telefon som fanns var den på vårt befälsrum och dit ringde man. Vi lät aldrig någon som vi inte kände till komma i direkt kontakt med honom.

En gång ringde en kvinna från Svensk Filmindustri och undrade om hon fick tala med Frank. Jag gick in på logementet och frågade honom om han ville prata med henne. Han gick med mig tillbaka och satt mittemot mig och pratade. Jag pysslade med något annat men kunde inte undgå att höra lite av samtalet. Frank verkade väldigt besvärad. Förklaringen kom några månader senare på TV. Imitatören Bosse Parnevik pratade med Frank i telefon och låtsades att han var Ingmar Bergman. Som de flesta i den situationen så lät Frank sig luras men när Bergman bad honom att härma Hulken (en populär film vid den tiden) knöt det sig för Frank. Undra på det, med sin kapten sittande framför sig kunde han ju inte ge till ett Hulken-vrål.

Gösta och jag försökte hela tiden behandla de värnpliktiga lika. Inga fördelar till någon. Däremot var det ett stort mått av individuell planering för den enskilde. Regemenstchefen överlät så småningom all beslutsrätt om tjänstledigheter till mig och det förekom nog ingen annanstans inom försvaret. På det sättet skickade jag iväg en av seglarna på plutonen till Australien på VM. Han blev borta i sex veckor.

Brottningsförbundets sponsorer försökte ofta få loss Frank till olika reklamkampanjer. Myresjöhus sponsringsansvarige, som jag har glömt namnet på (tur för honom kanske?), ringde upp mig och ville ha loss Frank i fem dagar. Jag sa nej. Han ringde till regementschefen som tack och lov hänvisade till mig. Jag sa nej igen. Han ringde flera gånger och till slut sa han: "Har du hus?" Jo det hade jag ju. "Vill du ha nya fönster?" - Jag hade ju bl a ett takfönster som läckte och här blev jag erbjuden alldeles nya fönster till hela huset. För en sekund tvekade jag men avböjde sedan bestämt. Frank blev kvar vid plutonen, precis som han själv ville.

En händelse som fick mig att tvivla på mänskligheten inträffade under en bataljonsövning på P 4:s övningsfält i Skövde. Idrottsplutonen var C-styrka under övningen, dvs tillhörde inte någon av de "stridande" parterna utan lydde direkt under övningsledningen. Vi var därför hänvisade hem till I 17 i Uddevalla för vår försörjning. Det tyckte vi var dumt men så var det.

0509 Andersson skulle en kväll ha permission för att brottas en Fyrstadsmatch i Lidköping. Jag körde honom till järnvägsstationen i Skövde. På vägen kom jag på att plutonen hade ont om ammunition så då vi passerade ammunitionsförrådet på P 4 stannade jag och beslöt mig för att försöka få ut 2000 lösa skott till AK 4. Väl inne på förrådet förklarade jag min belägenhet med lång väg till Uddevalla etc. Förrådsarbetarna betraktade mig mycket kallsinnigt och vägrade hjälpa mig. Det hjälpte inte hur mycket jag fjäskade, det blev nobben. De tyckte föstås att det var väldigt roligt att vägra en officer hjälp.
Sur gick jag tillbaka till bilen men då jag fick syn på Frank fick jag en idé. "Följ med mig", sa jag till honom. Med honom bredvid mig gick jag tillbaka in i förrådet. Samma griniga förrådsarbetare fick syn på den dubble brottningsvärldsmästaren Frank Andersson och blev minst sagt som förbytta. "Jo det var det där med ammunition", sa jag. - "Ja visst, inga problem", svarade en av dem och det blev en sådan fart så jag trodde inte det var sant. Och det strömmade till fler förrådsarbetare och snart var vi omringade av ett helt gäng. Och alla ville hjälpa till. En av dem ropade inifrån ammunitionsrummet: "Var det 2000?" - "Nej, ta 4000!" ropade Frank tillbaka. - "Jajamensan, inga problem". Efter den händelsen började min tilltro till mänsligheten att vackla.

0509 Andersson var väldigt lätt att ha att göra med och han trivdes så bra i lumpen att vi undersökte möjligheterna att kunna anställa honom på något sätt. Det gick nu inte.

Utryckningsdagen, alltså i dag för 25 år sedan, blev minst sagt hysterisk. Ett produktionsbolag med tidigare TV-mannen Björn Fjelkegård ville att Frank just på utryckningsdagen skulle vara ledig för en TV-inspelning på "Franks gym" i Göteborg. Han skulle där instruera Lill-Babs.

Jag sa nej, någon ledighet blir det inte! Jag tyckte det var viktigt att 0509 Andersson fick avsluta sin värnplikt på samma sätt som de övriga. Bl a genom att vråla MUUUUUCK! då de passerade ut genom kaserngrinden.

Så blev det nu inte. Efter hårda förhandlingar gick jag till slut med på att 0509 Andersson fick några timmars permission på förmiddagen mot att Fjelkegård lovade att se till att han var tillbaka på regementet till kl 1300. Kl 1250 landade en helikopter på regementets fotbollsplan. Fjelkegård hade tillsammans med en kvällstidning hyrt den för att kunna använda Frank så länge som möjligt under förmiddagen och sedan flyga honom tillbaka till TV-inspelningen. Det var säkert en stor press på Frank att ställa upp på detta. Särskilt som jag vet att han inte gillar att flyga helikopter. Vi hade under regementets slutövning i Hedekastrakten nämligen flugit helikopter en hel vecka men 0509 Andersson hade fått köra terrängbil i stället.



Med regementet där nere på marken lämnar den tvåfaldige brottningsvärldsmästaren I 17 i helikopter.

Frank var äldst på plutonen med sina 25 år då han ryckte in på I 17. Han var nog idrottsligt sett ganska mätt på segrar. Det enda som saknades var ett OS-guld. Han tränade intensivt under sin tid på I 17 och vi hade ett utmärkt samarbete med Svenska Brottningsförbundet. Exempelvis förlade förbundet ett träningsläger vid I 17 tillsammans med det polska brottningslandslaget.

Några månader efter muck var det VM i brottning i Polen. Frank Andersson tog då sitt tredje VM-guld. I tumultet direkt efter segern säger han till GT: "Skriv nu att jag sänder en stor tacksamhetens tanke till kapten Klasson och fanjunkare Olsson på idrottsplutonen på I 17. De har betytt mycket för mig!"//
Måndagen därpå ryckte nästa idrottspluton in och så rullade det på för min del i sex år.

2007-05-26

Vallen vid udden/Uddevalla


När den här bilden tog kallades platsen för Kasenabben. Men det är ursprungligen den udde med sin vall innanför som först blev handelsplats, kanske redan på 1200-talet, och som fick stadsprivilegier av kung Hans 1498. Vallen vid Udden, Oddewalla, Oddewaldh och senare det svenska Uddevalla. Här låg alltså staden innan den brändes av svenska trupper precis i början av 1500-talet. När den byggdes upp igen blev det på platsen för nuvarande stadskärnan.
Att det blev en hansdelsplats här beror förstås på det gynnsamma läget. En udde sticker ut från land. Längst ut på udden är det djupt vatten och dit kan man segla med djupgående skepp ända ifrån Kina om man så ville. Innanför den en stor öppen plats, en vall, där man kan bygga hus och bodar som behövs på platsen.

Det var till den här udden som den skotska familjen Thorburn, med eget skepp, steg iland 1823. Här byggde man senare de stora havremagasinen som syns på bilden. Tegelbruk hade det funnits tidigare men det utvecklades ytterligare. Tegelbruket fanns kvar till 1935 då det jämnades med marken.

1939 köpte Uddevalla stad Kasenabben och säljer vidare 1945 till Gustaf Thordén som startar Uddevallavarvet på platsen. Som vi vet fanns varvet mellan 1946 och 1986.

Några som helst spår efter staden Oddewalla finns inte. Sten Kristiansson skriver i Uddevalla stads historia att det enda minnesmärket från den gamla staden är en bearbetad sten med någon slags inskription som nu finns i valvbron över Brattåsbäcken. Bron är borta sedan länge och var stenen tog vägen vet ingen.


De två stapelbäddarna på Uddevallavarvet skall nu bort. De byggdes på urberget på Kasenabben. Nu ägs området av norska Kynningsrud som producerar olika slags betongprodukter, pålar, element etc. Från tegel till betong via varvsindustri således.
I dag håller två grävskopsliknande bilmaskiner på att hacka sönder de gamla stapelbäddarna. Det är inte utan att man känner ett visst medlidande med förarna av dessa maskiner som måste ha en fullständigt odräglig arbetsmiljö. Tänk att sitta i dessa maskiner och hacka i de gamla stapelbäddarna!//

Biografen Palladium/Aveny




När jag var ung fanns det fem biografer i staden. China (i Frideborghuset) med sina träbänkar, Röda Kvarn på Kungsgatan strax intill Standards herrekipering, Aveny också på Kungsgatan (ungefär där Berghs spelbutik ligger idag), Grand som låg vid Norra Drottninggatan och Saga som ju fortfarande finns.

Här kommer några bilder på Aveny. Biografen hette från början Palladium och jag kan i vart fall spåra den tillbaka till 1922 då filmen "Folket på Örnnästet" med Mary Pickford i huvudrollen visades där. Detta var givetvis på stumfilmens tid.

Senare på året visades Sveriges då största publiksuc¨Anderssonskans Kalle".
Lite intressant är det att Uddevalla Hantverksförening blev ägare av Palladium 1923. Hur länge föreningen var det har jag inga uppgifter om.

Exempel på andra filmer var:
  • 1923 "Min toreador" med Mae Murray
  • 1923 "Livets gyckelspel"
  • 1923 "Gåtan på Römersholm"
  • 1924 "Halta Lotta och vindögde Per", "Buffalo bill". Både gamla och unga vallfärdade till bion.
  • 1926 "Fänrik Stål"
  • 1927 "Mänsklighetens gissel"
  • 1930 Ljudfilmspremiär som innebar att bioduken flyttades närmare publiken. Första ljudfilmen var "När rosorna slår ut" med Kerstin Svanström och Uno Henning.
  • 1934 "Äventyr på hotell" med Sture Lagervall och Isa Quenzel.
  • 1935 "En bröllopsnatt på Stjärnehov", "I gränspolisens våld", "Vårt dagliga bröd", "Den förlorade sonen", "Jag ger dig allt", "Hjärter Kung"
  • 1936 "Övergiv mig icke", "Sista utposten", "Förgät mig ej", "Mörkrets ängel", "Folkets jubel", "Styrman Andersson går iland".
  • 1940 "Gullivers resor".
  • 1942 februari. "Farlig kvinna" med Marlene Dietrich.




    I september 1942 öppnades biografen efter en omfattande renovering och nu med namnet Aveny.





    Den första filmen på Aveny var "Räkna de lyckliga stunderna blott" med bl a Sonja Wigert.





    Andra filmer på Aveny var exempelvis:
    • 1947 "Hämnarna" och den erotiska thrillern "Sjätte budet" med Ester Roeck-Hansen. Ester var dotter i den kända Uddevallafamiljen "Anderssons på teatern" och var populär i hela Sverige. Givetvis drog filmen storpublik.
    • 1949 "T-men" en ruskigt spännade detektivfilm och "Åsa-Nisse".
    • 1950 "Kung Gustaf V:s sista färd"
    • 1951 "Kanske en gentleman" med John Elfström.
    • 1951 "Två glada sjömän i Afrika".
    • 1952 "Akta dig för sjömän" med Dean Martin och Jerry Lewis, "Rampljus" med Charlie Chaplin.
    • 1954 "Prinsessa på vift" med Gregory Peck och Audrey Hepburn.
    • 1968 "Mary Poppins".

    1969 skriver Bohusläningen om biografvaktmästarna Sven Ask, Aveny, och Rune Jingvall, Saga. Temat i artikeln är att det är olönsamt att extraknäcka på biograf men trevligt.

    1970 började man riva kvarteret Bagge där Aveny låg. I stället öppnade efter en tid biografen Rio i Frideborg där det under några år varit bowlinghall i den tidigare Chinabiografens lokaler.

    Mina egna minnen från Aveny får begränsa sig till 1958 då jag som 13-åring skulle gå på matiné och tanten i luckan ville att jag skulle betala som vuxen, dvs 15-åring. Jag protesterade och fick betala som barn men tänkte efteråt att det var ju dumt. Om hon trodde att jag var 15 år hade jag ju kunnat gå på barnförbjudna filmer, men jag väntade allt in den dagen. Min första film sedan jag fyllt 15 år var "Storstadshamn" med Marlon Brando. Jag kommer ihåg att jag tyckte att den var ruskig.//

    Bodele


    Bodele eller Bodelid som det ibland skrivs (det är samma sak) är ett av stadens urhemman. Det kallades länge Nedre Bodele och då fanns det således också ett Öfvre Bodele. Det var det samma som Hungerhult eller som det hette sedan 1700-talets mitt Emaus.



    Huset på bilden är ett 1800-talshus som ägdes av den Christierninska stiftelsen. Stiftelsen äger fortfarande omfattande markområden här.

    Husets läge var förstås fantastiskt innan vägen förbi Hästepallarna (Nya Göteborgsvägen) byggdes 1907. Vägen kom ju då att gå förbi alldeles bakom huset.
    När jag var liten fick jag börja min vattenträning vid Bodele badplats. Här var det väldigt långgrunt så att mor kunde ha kollen på mig. Emellanåt var vi inne i huset som då var vandrarhem och köpte glass.
    Drätselkammaren hyrde fr o m 1938 Bodele och öppnade vandrarhemmet som den första tiden hade 30 sängar. Efter hand kom antalet sängar att fördubblas.

    1954 skriver Bohusläningen att vandrarhemmet, som då sköttes av fru Elsa Adam, hade haft 3 800 gäster under sommaren.

    Vandrarhemsverksamheten fortsatte till 1973 då brandmyndigheterna förbjöd vandrarhemsverksamheten. Det var helt enkelt alldeles för brandfarligt. Den Christierninska stiftelsen, som en längre tid hade hyrt ut huset till Uddevalla stad, ville inte kosta på någon renoverinng. En tid var huset omklädningsrum för fotbollstränande ungdomar men 1983 revs det.//

    Vattenrutschbanan i Skeppsviken igen


    Det är många som har egna minnen från Skeppsviken och vattenrutschbanan. Så här skriver "Krille":
    "Jag minns att man skulle sitta på tredje plankan bakifrån för att åka långt och slippa överslag bakåt.Förutom vatten till smörjmedel vet jag att vi använde såpa och någott fett som man använde på varvet att smörja bäddarna med.Vilket som var bäst vet jag inte men varvssmörjan var kletig".//

    Järnvägstunneln genom Kålgårdsberget


    Jag berättade tidigare om järnvägsarbetena inne i Uddevalla. Förutom tunnlar och bron över Bäveån så fick 39 hus flyttas eller rivas där järnvägen skulle fram.
    På bilden ser vi den östra tunnelöppningen i Kålgårdsberget. Det är alltså järnvägsövergången vid Skolgatan vi ser. Huset till vänster kallades Syskrinet därför att en Uddevallakvinna som ghade en syateljé bodde i huset. I dag är det huset rivet och ersatt med ett höghus med adress Skolgatan 5. Och det lustiga är att namnet Syskrinet fick hänga med till det nya huset som byggdes av Uddevallahem 1955. Ja, till och med är detta det enda huset i kvarteret Syskrinet.
    Till höger ser vi Skolgatan 7 och det huset kallas för Strykjärnet. Förmodligen lite grand beroende på närheten till Syskrinet men framförallt beroende på dess spetsiga fom mot järnvägskorsningen. Ritningarna till huset var klara då beslutet att dra järnvägen, där den nu går, togs.
    Statens Järnvägar exproprierade marken där Bohusbanan skulle gå plus tio meter ut på varje sida. Tio meter från järnvägen skulle innebära att man inkräktade i ett hörn på det redan färdigritade huset. Antingen fick man låta bli att bygga eller så fick ritningarna ändras. Man ritade om huset som skulle haft en rektangulär form sett uppifrån och på det sättet skar man bort ett hörn.
    Resultatet blev att huset byggdes med sin strykjärnslika form 1907 och än i dag äger Banverket marken fram till husgaveln på bilden.//

    2007-05-25

    Vattenrutschbanan i Skeppsviken


    Jag får en fråga om vattenrutschbanan i Skeppsviken.
    Av Jan Aronsson har jag fått veta att den byggdes 1950 och jag kommer själv mycket väl ihåg den. När jag som sjuåring, 1952, gick i simskolan i Skeppsviken fanns den. Det skulle dock dröja några år innan jag vågade göra några få turer i rutschbanan.
    Man satt på en släde av trä. Längst upp i rutschbanan fanns det en pump som man hela tiden måste pumpa med så att vatten rann i rännan utför rutschbanan. Utan vattnet hade det knappast gått att ta sig utför.
    Det gällde att sitta rätt på släden och var man ensam på den så gällde det att man satt så att den träffade vattnet med lite bakåtvikt. Som jag minns det var det lättare om man var två, eller rent av tre, på släden.
    Sedan var vattenståndet väldigt avgörande. Om det var lågt vatten kunde man slå sig väldigt illa för då det blev ju ett högt fall.
    Rent allmänt kan man nog säga att rutschbanan var farlig att använda och det inträffade många incidenter där. Den värsta jag kommer ihåg var när en tysk yngling snorklade fram och tillbaka i vattnet på badplatsen och plötsligt var han på väg mot vattenrutschbanans nedslagssplats. Släden hade redan startat färden och gick inte att få stopp på. Vi ropade och skrek för att varna ynglingen men han hade ansikten neråt botten och hörde inget. Han träffades mitt i huvudet och det var så att man knappast vågade titta då han reste sig upp.
    Han blödde ymnigt och togs om hand av några tillrusande vuxna som förde honom till Röda korsstugan som tack och lov fanns på badplatsen. Han fick säkerligen en hjärnskakning. Efter den olyckan åkte jag aldrig mer i rutschbanan.
    På bilden har en åkare på rutschbanan just landat och har kommit flera meter ut. Han har suttit rätt på släden. Jämför med att "kasta smörgås" med flata stenar ut över vatten.
    Vi ser också simanläggningen på Svenskholmarna. Den byggdes på 1930-talet och där var det djupt vatten och dit fick man gå först sedan föräldrarna konstaterat att man var som en fisk i vattnet.//

    2007-05-24

    Bohusläningen mot Kuriren


    Den här bilden från 1937 visar att Bohusläningen och Kuriren inte bara tävlade om läsarna. Här är de uppställda före en fotbollsmatch på Rimnersvallen. Frank Eriksson står i bakre ledet som nummer fem från vänster. Det är således Kurirens lag medan "de randiga" är Bohusläningens.
    Nu vill jag ha din hjälp att identifiera spelarna. Några känner jag svagt igen men jag vill alltså veta deras namn. Mejla mig eller skriv i kommentarerna namnen på dem som du känner igen. Jag skriver in de rätta namnen efter hand jag får dem.//

    Kuriren


    Jag skrev ju tidigare om Bohusläningen och här kommer nu lite grand om den socialdemokratiska tidningen Kuriren. Namnet Kuriren skapades för övrigt av Bohuslänsskalden Fredrik Nycander och syftar på Stenbocks kurir.

    Kuriren började sin verksamhet i Lysekil och följaktligen som Lysekils-Kuriren. De följande åren var fulla av ekonomiska problem men man lyckades navigera mellan problemen ända till 1921. Då flyttade tidningen till många Lysekilsarbetares förtret till Uddevalla där den omedelbart fick 1000 prenumeranter och med de kvarvarande prenumeranterna i Lysekil blev det 3000. I och med flytten till Uddevalla ändrades namnet till Kuriren.
    Tidningen höll till i ett hus på Trädgårdsgatan, faktiskt mellan två bensinstationer om man granskar bilden närmare. Den första tiden hade man sju anställda men flera arbetare ute i landskapet verkade som radskrivare och skickade in bidrag till tidningen.



    Här arbetar från vänster sättarna Folke Ek, Axel V Johansson (Småland), Nils Johnsson och Sven Svensson.






    Bohusläningen hade ju byggt ett nytt tidningshus vars sista etapp var klar 1942 och Kuriren ville inte vara sämre. Efter andra världskrigets slut skred man till verket och 1948 var det nya tidningshuset på samma tomt som det gamla färdigt. Under byggtiden trycktes tidningen hos grannen, högertidningen Bohus-Posten.

    Det nya tidningshuset (till höger på bilden) var mycket elegant och innebar förstås stora förbättringar. Förutom en egen tryckpress inrymde huset givetvis också rymliga redaktionslokaler.




    Konkurrenten Bohusläningen hade startat resebyråverksamhet och Kuriren ville ju inte vara sämre. Här en bild med sex bussar fyllda av passagerare som strax skall åka på en resa till Borås.








    Den legendariske chefredaktören Frank Eriksson vid sitt skrivbord i det nya tidningshuset. Frank är värd en egen spalt men det får vi ta vid ett annat tillfälle.







    Den mångåriga medarbetaren Ann-Britt Thorard.






    1954 trycktes tidningen i 10 000 exemplar och jag kommer ihåg hur jag som liten läste serieteckningarna i både Bohusläningen och Kuriren. Vår familj hade Bohusläningen och grannarna Kuriren så vi bytte med varandra.

    Den sista mars 1963 lades Kuriren ned. Tidningen Ny Tid i Göteborg hade länge kämpat med sina ekonomiska problem och A-pressens ägare LO trodde att man genom att lägga ned Kuriren i Uddevalla så skulle man rädda Ny Tid. Så blev emellertid inte fallet. Från april 1963 gavs Kuriren ut som en avläggare till Ny Tid men resultate blev att båda tidningarna försvann från arenanden 31 december 1963. Därefter gjordes några försök med Kuriren som veckotidning och från 26 jauari 1965 till 14 juni gavs Ny Tid med Kuriren ut, sedan var det definitivt slut. Besvikelsen i Uddevalla var oerhörd. Man var fullt övetygad om att Kuriren hade kunnat fortsätta på egna ben om man inte behövt ta ansvar för andra tidningar inom A-pressen.

    Frank Eriksson tog beslutet så hårt att han svor på att aldrig mera skriva en rad. Ett löfte som han gjorde ett undantag från, nämligen dödsrunan över Gustaf Thordén 1963.



    I dag är det lägenheter i det gamla tidningshuset. Under flera år hade tidningen Arbetet med journalisten Ulf G Eriksson sin lokalredaktion i huset. Där hade också Hallmans bokhandel under flera år sin bokrea i tryckhallen i källaren.

    Över ingången till huset kan man fortfarande se Kurirens logotype.

    Kurirens arkiv, där jag hämtat det mesta av ovanstående kunskaper förvaras av Bohusläns Föreningsarkiv.//

    2007-05-23

    Järnvägsspår i Uddevalla


    Titta på den här bilden. Ser den inte märklig ut? Eller är den spegelvänd? Nej faktiskt inte!

    Långt borta i bakgrunden ser man manbyggnaden på landeriet Underås ungefär där Västerskolan ligger idag. Järnvägsspåret i förgrunden går söder om Centralstationen. Bilden är tagen omkring 1905.
    Som framgår av den här skissen över järnvägsspåren inne i Uddevalla 1910 ser man en streckad linje som markerar järnvägsspåret på bilden ovan.
    Vi får hålla i minnet att det som heter Hamnstation på kartan är Uddevallas första järnvägsstation, dvs Herrljungabanans. Den byggdes 1867 och 1895 blev den även Lelångenbanans station. När så Bohusbanan byggdes stod det klart att den inte kunde korsa Herrljungabanan (UVHJ på skissen). Herrljungabanans sträckning ner mot sin stationen i hamnen måste därför flyttas och dras fram till den nya Centralstationen och vidare runt Skanberget för att ansluta till sin station. Under en kort tid gick det därför ett spår söder om Centralstationen och öster om Skansberget och det är det spåret vi ser på bilden. När alla järnvägsarbetena i Uddevalla blev klara behövdes detta spår inte längre och det revs upp.//

    Nidingsdåd 2 igen

    I dagens Bohusläningen säger Agnetha Johansson att hon inte mött några reaktioner på att oxelhäcken vid Museiparken har tagits bort.

    Nej, tacka för det! Så kuppartat som detta har genomförts så har det ju knappast funnits någon möjlighet för folk att reagera. Nu är det för sent men förtroendekapitalet för skötseln av våra parker och grönområden har naggats i kanten.//

    Bohusbanan 1907


    Som jag nämnde i en tidigare artikel fanns det under en kort tid en hållplats eller järnvägsstation som hette Uddevalla Södra. På den övre bilden ser vi tåget som just kommit in till stationen. Gatan till höger om stationshuset är Sörkällegatan och berget till höger i bild är Håljuteberget. Tåget kunde som förstås inte vända i Uddevalla varför returresan till Göteborg (Tingstad) innebar att tåget fick backa. Det lär inte ha varit några större problem eftersom det går lika fort att backa ett ånglok som att köra framåt. Jag föreställer mig dock att man fick ha en observatör i "sista" vagnen som kunde ge signal till lokföraren eftersom denne inte själv kunde se framåt i färdriktningen.



    Den här bilden är tagen i riktning mot Uddevalla. Spåret går in i de korta tunnlarna under Hagarnevägen på Garvaremyren.


    Fotograf är Maria Lundbäck förstås.

    Tack Jan Aronsson för bilderna!//

    2007-05-22

    Nidingsdåd 2 fullbordat


    I lördags skrev Bohusläningen att häcken i södra kanten av Museiparken skulle tas bort (se tidigare artikel om nidingsdåd 2). Parkarbetarna var verkligen på hugget och det var uppenbart att det hela var väl förberett så att inga av kommunens medborgare skulle hinna protestera. Då jag kom till jobbet vid åttatiden i igår (måndag) morse var redan halva oxelhäcken nedsågad. I dag såg det ut så här.
    Jag tycker att det på senare år har begåtts en hel del misstag i stadsplaneringen. Den tidigare nämnda häcken i Margretegärdeparken är ett annat exempel. Och på Västgötavägen 57, där det brann för två år sedan, pågår nu bygget av ett nytt hus där man har beviljat byggandet av en fönsterlös garagelänga framför det nya huset. Det hela är otroligt fult och ser groteskt ut och därför får jag tanken att man borde återinföra det skönhetsråd som avskaffades för en del år sedan.
    Nyligen anordnade kommunen två dialogdagar där man efterlyste kommuninvånarnas synpunkter på stadsplaneringen. Det var ett vällovligt arrangemang men var det bara ett spel för galleriet? Borttagandet av oxelhäcken i Museiparken visar att kommunen också har ett annat ansikte. Det som struntar i medborgarna. Hade det inte varit på sin plats att höra efter vad de människor som använder parken tycker? Området är i alla fall en del av Uddevallas finrum!
    Jag skickar den här bloggen till arrangören av dialogdagarna, översiktsplaneraren Lynn Joel, och ber om hennes kommentar till ovan nämnda. //

    Södra Bohusbanan 100 år




    I år är det 100 år sedan Bohusbanan mellan Uddevalla och Göteborg (Tingstad) öppnades. Delen Uddevalla - Skee hade öppnats redan 1903 och bilden på Centralstationen är från det året. Byggnadsarbetena är på väg att avslutas.

    Mellan Uddevalla och Smedberg, norr om Munkedal, inträffade så många ras under byggnadstiden att tidningarna kallade den blivande järnvägen för "Bohuslänska rasbanan".

    Söder om Uddevalla var det andra problem. Man hade ursprungligen tänkt att järnvägen skulle gå från tunneln vid Skeppsviken (Bohusgården) rakt mot den redan befintliga järnvägsstationen vid hamnen. Det visade sig omöjligt då banvallen skulle bli ofantligt hög på Söderängarna. Istället beslutade man att banan skulle hålla höjden och runda staden med alla problem det medförde. Inte mindre än 39 fastigheter måste flyttas eller rivas där järnvägen skulle fram. Tidningarna skvallrar inte om några protester mot detta från fastighetsägarna.

    Ett annat problem var bergen järnvägen skulle igenom och Bäveån som skulle passeras. 1904 sprängde man sig igenom Skeppsvikentunneln och i slutet av året började man ta sig igenom Kålgårdsberget. Det skulle kommat att ta två år och kostnaden beräknades till 70 000 kr. I januari 1906 inträffade en mycket svår olycka i Kålgårdsbergstunneln då berget rasade över fem arbetare som höll på att skrota tunneltaket efter en sprängsalva. Tre arbetare dog medan de två andra skadades allvarligt.

    I oktober 1906 hade man börjat att bygga järnvägsbron över Bäveån och året därpå var den klar. Under en kort tid dessförinnan kunde man resa mellan Tingstad och Uddevalla Södra som var en hållplats som låg vid Sörkällegatan ungefär där Vadbackenskolan (Thordén Hill) ligger.


    I augusti 1907 var det hela klart och det första tåget kunde ge sig iväg.
    Skriv in den 19 augusti i almanackan för då blir det ett 100-årsjubileum som heter duga. Då kommer två ånglok från Bergslagernas Järnvägssällskap att dra var sitt veterantåg. Det ena tåget går Uddevalla - Göteborg tur och retur och det andra Göteborg - Uddevalla också tur och retur. Tåget stannar på de ordinarie stationerna längs banan.

    Biljettpriset kommer preliminärt att vara 170 kr för vuxen, 85 kr för barn upp till 16 år. Familjebiljett två vuxna + två barn kommer att kosta 260 kr. Biljetterna gäller hela dagen och även på de ordinarie Västtrafiktågen på Bohusbanan. Det finns alltså rikligt med kombinationsmöjligheter om man vill åka mycket tåg under dagen.

    Det hela är ett samarrangemang mellan hembygdsföreningarna längs banan, Banverket, Västtrafik och så förstås Bergslagernas Järnvägssällskap. Sällskapet har Sveriges största vagnpark av veterantåg. En toppendag för tågälskare blir det under alla omständigheter.//

    2007-05-21

    Bohusläningens hus



    Ibland får jag frågor om tidningen Bohusläningens hus. De, som känner till att huset byggdes i två etapper, tvistar om vilken etapp som var först. Här kommer svaret.

    Som framgår av bilden var det den södra byggnadskroppen som byggdes först. I augusti 1935 rev man tidningens gamla byggnad på tomten och flyttade tillfälligt in i huset intill. I november samma år var pålningen i full gång. Sedan blev vintern kall varför gjutningsarbetena låg nere en tid men de kom igång i april 1936. Redan i oktober detta året kunde redaktionen flytta in i nybygget och den 2 november flyttade expeditionen in.

    Huset är byggt i så kallad funkisstil (funkis = funktionalism) som slog igenom med dunder och brak på Stockholmsutställningen 1930. På Arkitekturmuseets hemsida beskrivs funkisen så här:
    "FUNKIS - LJUST OCH LÄTT" Hus med ljusa släta fasader, stora fönster och platta tak var något helt nytt. Inga utsmyckningar. Det viktigaste var att de fungerade för människor som skulle bo och arbeta där. Många tyckte att de var fula platta lådor. Men ännu fler tyckte om det ljusa och lättskötta.

    För första gången byggdes hus som stod fritt med sol och luft emellan. Utsikt åt två håll och balkonger. Ibland en solaltan på det platta taket. Köken är små, men med kylskåp och rostfri diskbänk. Köken gjordes små eftersom man trodde att man skulle äta allt mindre hemma och mer på arbetsplatsen. Nästan varje lägenhet fick badkar.
    Runt om i landet byggs konsumbutiker, ritade av Kooperativa Förbundets Arkitektkontor. Det är typhus som helt följer funktionalismens tankar, med platt tak, stora fönster, ljusa färger och ingen dekor."

    Bohusläningen var alltså tidigt ute och anammade den nya arkitekturen och den väckte uppmärksamhet i staden. (Tidningsupplagan var vid den här tiden 14 200 exemplar.)

    1937 kompletteras bygget genom att konstnären Gunnar Thelander utför tre väggmålningar i byggnaden.

    1938 investerar man i en ny "tip-top" klichéanstalt och i tidningen skriver man att tre dagars arbete nu går på tre timmar.

    Man skall komma ihåg att tidningens nybygge genomförs under 30-talets depressionsår med hög arbetslöshet. Trots detta har tidningen flera stora kampanjer. Exempelvis genomförs en uppmärksammad reklamflygning med fina priser över landskapet. Man släppte från flygplanet ner lotter och flera av dem gav fina vinster.

    Tidningen fyllde 60 år 1938 och det uppmärksammades genom ett stort jubileumsnummer och födelsedagen firades genom personalfest på Carlia, ett annat funkisbygge.


    Tidningen söker och får bygglov 1939 för en tillbyggnad och i juli börjar schaktningsarbetena för en ny maskinhall.
    Arkitekt för denna etapp är Stig Wiberg. Möjligen var det även han som ritade den första etappen, men det är jag i dagsläget inte säker på. Det finns för övrigt i dag ett arkitektkontor i Kungsbacka, där Stig Wiberg är VD. Det är förstås inte han men kanske en son med samma namn?
    1942 kunde tidningen ta den nya tillbyggnaden i bruk.//

    2007-05-20

    Skalbankarna och snäckskalsindustrin


    SNÄCKSKALSINDUSTRIN - EN GULDGRUVA FÖR UDDEVALLA
    (Artikel av Gunnar Klasson i Bohusläningen 1998-08-25 - dagen innan Skalbanksmuseet invigdes av Drottning Silvia)

    Att det var något särskilt med skalbankarna vid Bräcke, det förstod jag tidigt. På den lilla dammen i gropen tog jag mina första stapplande skridskoskär om vintrarna i början av femtiotalet. Om somrarna kunde vi barn som bodde längs Västgötavägen råka ut för att en och annan utländsk cykelturist frågade oss efter vägen till skalbankarna. Prata "utrikiska" kunde vi ju inte men turisten hade ofta en broschyr över skalbankarna så vi förstod genast vart han ville och ibland följde vi med en bit på vägen.

    I folkskolan hade vi en lärare som pratade sig varm för detta världsunika naturminne. Ändå var det svårt att förstå vad som var så märkvärdigt. Allt man såg var ju bara en stor grop med en damm i botten. Men visst kunde man ana sig till mäktigheten av dessa bankar. Stolt var man förstås då man kunde bräcka sina utsocknes kusiner med att man bodde intill världens största skalbankar.

    Men hur kunde det egentligen bli så att det mesta av dessa skalbankar nu är borta? För att få en närmare inblick i detta har jag gjort efterforskningar i arkiv, intervjuat människor och granskat det som är skrivet i dagspressen och särskilt då i Bohusläningen.

    Jag har alltid trott att det varit privata företag som tjänat mest på avverkningen av snäckskal. Därför är jag nu mycket överraskad då jag konstaterar att det var Uddevalla stad som var den stora vinnaren. Ja i själva verket kan man säga att snäckskalsindustrin var en guldgruva för Uddevalla, medan andra fick ta de affärsmässiga riskerna. Stadens enda kostnad var den tjänsteman som då och då kontrollerade avverkningen.

    1902 ropade drätselkammaren i Uddevalla in gården Nedre Bräcke vid auktionen efter fabrikören Carl Collander i Uddevalla. Priset var 17 000 kr och det hade trissats upp rejält under budgivningen. Collander hade köpt gården för att göra något av den stora förekomsten av snäckskal. Han hade anlitat lantmäterikaptenen Sperlings som utfört borrningar och uppmätningar för att kunna beräkna mängden snäckskal. Sperlings beräknade grustillgången till 40 720 kubikmeter och om landsvägen mot Dalsland, som gick rakt över banken, lades om skulle man kunna utvinna hela 100 130 kubikmeter. Då stadsfullmäktige godkände drätselkammarens inköp av Nedre Bräcke gjorde man det för att där fanns så stora mängder snäckskal.

    Att staden också skulle kunna tjäna betydande summor på försäljning av skalgruset förstod man eftersom Gustaf Schiller på granngården Kuröd sålt tusentals ton skalgrus till SJ för utfyllnad av järnvägsbankarna på Bohusbanan som höll på att byggas. De första åren tog staden skalgrus i Bräckebanken för egen räkning och använde det som fyllnad vid vägarbeten mm.

    Industriell utvinning av snäckskal till hönsfoder kom igång då Erik G Norlin 1919 startade Uddevalla Snäckskalsfabrik AB vid skalbanken på Kapelle. Norlin, som av gemene man kallades "bankdirektörn", satsade helt på hönsfodertillverkning. Äggpriserna hade stigit och hönsaveln skjutit fart. Snäckskalen, under varumärket Neptun, hade enligt analyser en kalkhalt på 99 %.

    Norlins framgångar med hönsfodertillverkningen sporrade staden. 1924 annonserade man ut avverkningsrätten för Bräckebanken i Bohusläningen. Hade Uddevalla tidigare tjänat pengar på skalgrusförsäljningen var det intet mot vad som komma skulle. Uddevallaborna Hjalmar Carlsson, A E Anderson och Johannes A:son Plate fick arrendekontraktet för perioden 1924 - 1927. Staden krävde i kontraktet att de skulle ta ut snäckskal till en mängd motsvarande 7500 ton färdig vara under de första tre åren. Med färdig vara menades renharpade, torkade och krossade snäckskal. För detta skulle arrendatorerna till staden betala 18 kr och 30 öre per ton eller 137 250 kronor. Det var åtta gånger så mycket som staden betalat för gården Nedre Bräcke 1902.

    Omräknat för hela Bräckebanken skulle stadens inkomster kunna bli nästan en miljon kronor. Som jämförelse kan nämnas att stadens budget 1924 var 2,5 miljoner kronor. Så detta tillskott till ekonomin måste ha lockat oerhört.

    I kontraktet föreskrevs också att arrendatorerna skulle anlägga en snäckskalsfabrik intill stadens gasverk samt ha sitt kontor inom stadens gränser. På detta sätt skulle staden få ut mesta möjliga av snäckskalsavverkningen eftersom Bräckebanken låg i grannsocknen Bäve.

    Det skulle emellertid visa sig att villkoren var för hårda för arrendatorerna. De kunde inte avverka så stora mängder som staden krävde. Borgensmän för arrendatorerna var Ragnar Steene och Arvid Högström, och drätselkammaren krävde att de skulle träda in för att fullfölja kontraktet. Efter förhandlingar skrevs nytt kontrakt med Steene, som fick något lindrigare krav beträffande mängden snäckskal som skulle utvinnas. Men priset blev högre, 22 kr 20 öre per ton.

    Steenes firma registrerades under firmanamnet Diamantskal och hade sitt första kontor på Södra Hamngatan 12. Diamant blev även registrerat varumärke för hönsfodret från Bräckebanken. I ett reklambrev som sändes ut 1930 läser vi: "Bland alla slag av snäckskal står numera vår märke "Diamant" i en särklass. Detta framför allt annat beroende på mäktigheten av den fyndighet varur vi taga "Diamantskalen". Men icke nog härmed, vi hava i dagarna fullbordat en fullständig omläggning av vårt förädlingsverk i Uddevalla. Alla gamla maskiner hava tagits bort och ersatts med nya, vars experimenterande vi hållit på med under hela det gångna året. Vi hava härigenom erhållit en utomordentligt ren, vit och från varje spår av damm och grus befriad kvalitet". I brevet sägs också att skalen "äro krossade av en utvald råvara hårda, rena Saxicavasnäckor vars like ingen i världen kan tävla med oss om".

    Av brevväxling mellan Steene och staden framgår att svårigheterna för arrendatorn var betydande. Milda vintrar blev skalgruset en enda "gegga" som inte gick att hantera. Den stora gropen som efterhand bildades i Bräckebanken vattenfylldes och Steene begärde att staden skulle bekosta en sänkning av vattennivån med 2,5 meter.

    Att snäckskalsindustrin i Uddevalla var stor visar det faktum att snäckskalsarbetarna bildade egen fackförening, avdelning 62 av Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet.

    Stadens ekonomiska intressen kom genom den tilltagande avverkningen att gå på rak kollisionskurs mot naturvårdsintressena.

    Första gången man lokalt höjde rösten för att freda skalbankarna var då det litterära Sällskapet X, "dertill uppmanat af aktade Naturforskare", 1861 inlämnade en begäran till magistraten att fridlysa skalbankarna på Kapelle.

    Utomstående expertis gjorde sitt till för att förmå Uddevalla stad att avbryta avverkningen. Sveriges Geologiska Undersökning vädjade 1925 till staden att en del av Bräckebanken måtte fridlysas men drätselkammaren ställde sig kallsinning.

    1930 fridlystes emellertid en mindre del av Bräckebanken. Men denna första fridlysning blev ett fiasko. Man hade undantagit en liten höjd som var omgiven av snäckskal i utkanten av Bräckebanken. Redan efter ett par år hade väder och vind sopat bort snäckskalen så att endast en liten bergstopp fanns kvar.

    Diskussionerna om fridlysning fördes vidare. Förespråkarna kom framförallt från den akademiska världen. Av bevarad brevväxling framgår ofta mycket hätska meningsskiljaktigheter. Stadens svar till naturvännerna var genomgående att man inte var emot fridlysning så länge man fick ekonomisk kompensation.

    1938 hade Svenska naturskyddsföreningen lyckats förmå staden att sluta avtal med arrendatorn om ett ettårigt uppehåll i avverkningen. Året därpå förklarade staden sig villig att överlämna ägandet av skalbankarna till staten men enbart mot full kompensation. Då avsågs dels kostnader staden just haft för en flyttning av landsvägen, dels det ekonomiska bortfall som var en följd av att de återstående lagren snäckskal inte skulle avverkas. Totalt krävde staden 105 000 kr, något som staten inte kunde acceptera. Till saken hör att flyttningen av vägen utförts som statligt AK-arbete. Än idag kan man för övrigt ana den gamla landsvägen över Bräckebanken eftersom två stengardister står kvar.

    Många privatpersoner engagerade sig för en fridlysning. Ett exempel är att stadsfullmäktiges ordförande Axel V Johansson på sin 50-årsdag fick 1000 kronor av fröken Jane Sanne som ett bidrag.

    De följande åren fördes diskussionerna genom landshövdingens försorg. Han hade personligen engagerat sig efter påtryckningar från många håll. I februari 1941 beslutade stadsfullmäktige att överlåta Bräckebanken till staten.

    Samtidigt hade staden förvärvat en del av Kurödsbanken och Steene, som köpt resten, fick avverkningsrätten. Staden fortsatte alltså att tjäna pengar på snäckskalen. I den snart färdigavverkade Kurödsbanken kördes det för övrigt motocross under 1950-talet. Ragnar Steene var Bohusläns Motorklubbs förste ordförande och man lyckades få flera VM-deltävlingar till banan. Den hade ett för ändamålet suveränt underlag.

    Inget arkivmaterial finns bevarat efter Bröderna Steene AB, som firman då hette. Därför går det inte att uppskatta vilka inkomster firman haft av snäckskalsavverkningen. Bröderna Steene hade till skillnad från Uddevalla stad betydande kostnader för framställningen av varje ton färdig vara. Av brevväxlingen mellan drätselkammaren och Bröderna Steene att döma framkommer de svårigheter företaget hade att leva upp till de ekonomiska åtagandena gentemot staden. Under åren 1934 och 1935 gjordes det därför flera ändringar och tillägg till kontraktet. Bland annat fick företaget flytta sin snäckskalsfabrik, eller förädlingsverket som staden kallade det, till Bräckebanken. I gengäld fick staden rätt till full insyn i företagets räkenskaper.

    Den länge omdiskuterade fridlysningen av skalbankarna har genomförts 1944, 1974 och 1983.

    Idén till det skalbanksmuseum, som nu är en verklighet, kommer ursprungligen från hembygdsvännen David Herbo. Han presenterade sina tankar för Folkpartiet liberalerna som motionerade för saken i kommunfullmäktige 1993. Museet, delvis finansierat av kommunen, skulle kunna ses som ett ringa tack för de stora inkomster Uddevalla stad genom åren har haft av den lönsamma snäckskalsindustrin. Tänk vilken världsattraktion Uddevalla haft om mer av skalbankarna lämnats orörda!//

    Port Arthur



    De här båda bilderna har jag fått av en läsare med anledning av efterlysningen "Vad föreställer bilden?".

    Jag tycker nog att min teori visar sig riktig. Seinknechts affär låg i Port Arthur och det är det som bilden föreställer.

    Det finns två förklaringar till varför detta (det bortre huset) kallas för Port Arthur. Den ena är att huset byggdes vid tiden för det rysk-japanska kriget och slaget vid Port Arthur 1905. De lokala tidningarna skrev faktiskt en del om detta krig.

    Den andra förklaringen är att husen låg mitt för infarten, dvs porten, till disponenten på Tändsticksfabriken Arthur E Zachaus hus Östrabo.

    Vilken av förklaringarna som är troligast kan jag inte reda ut.

    Om man anstränger sig lite och förstorar denna bilden kan man faktiskt ana att det står Seinknecht med stora bokstäver på väggen en bit ovanför ingången till affären.
    I februari 1962 skrev tidningen Bohusläningen att Port Arthur skall rivas.//

    2007-05-19

    Vad föreställer bilden?



    Jan A frågar mig om denna bilden.


    Det står "Hälsning från Bo och Hilma" på bilden.

    Jag vet inte om jag har rätt och vädjar därför att få hjälp med att identifiera affären och personerna på bilden.


    Kan det vara F. Seinknechts affär i huset som gemenligen kallades Port Artur vid Erik Dahlbergsgatan? Jag har för mig att det stod namnet Seinknecht över dörren men det gör det ju inte på den här bilden.

    Om det ändå är den affären kan det vara Bo Seinknecht på bilden? Om kvinnan är Hilma så har jag i vart fall inte något efternamn på henne.

    F (vad han egentligen hette vet jag inte) Seinknecht hade sönerna Bo och Åke. Båda sönerna var egentligen inte så intresserade av affärsverksamheten. Bo blev med tiden en erkänt duktig fotograf och har lämnat efter sig flera fotosamlingar. En del av hans bilder finns på Bohusläns museum.

    Åke var djupt intresserad av ljud. Han blev en mycket skicklig ljudtekniker som gjorde egna inspelningar redan på vaxrullens tid. Under andra världskriget var det svårt att få tag i material för att spela in grammofonskivor på. Men han kände en röntgenläkare på Uddevalla lasarett som gav honom röntgenplåtar som gick bra att gravera på. Det är fascinerande att se "fru Anderssons" bröstkorg snurra runt på grammofontallriken medan man lyssnar på någon av Åkes många inspelningar.

    Åke var också ljudtekniker till de första grammofoninspelningarna som Musikkåren Bohus Bataljon gjorde i regementets gymnastiksal. Gymnastiksalen hade en för ändamålet erkänt bra akustik.

    En stor del av Åkes ljudinspelningar, in- och uppspelningsapparater mm finns nu på Bohusläns museum. Eftersom jag kände Åke personeligen så är det i vart fall inte han som är på bilden utan snarare Bo.

    Men du som vet kan väl skriva en kommentar eller e-posta mig.//

    Nidingsdåd 2 - i kommunal regi


    I dagens Bohusläningen kan man läsa att kommunen redan i nästa vecka kommer att ta bort oxelhäcken som växer i södra kanten av Museiparken. Skälet påstås vara att man "vill öppna ut mot vattnet". - "När häcken är borta kommer kajens stenläggning att direkt möta gräsmattan i parken" förklarar Agnetha Johansson för Bohusläningen. Det blir ett mer öppet intryck":
    Ja, det skall gudarna veta att det blir ett mer öppet intryck men vill vi ha det så? Har inte de som beslutat om detta varit på platsen och sett människor som sitter på parkbänkarna och får både lä för vindar och sol på samma gång?
    Och även parksidan av häcken ger ett skydd både mot sol och vind för dem som vill ha det.
    Nej, jag köper inte den förklaringen. Snarare tror jag på det som nämns i en bisats, nämligen att: "Uddevalla Event lär bli glada för det här. Nu kan de utan hinder bygga ut sitt Fjordfestival-område ända ut till kajkanten". Där har vi den verkliga anledningen - jag har nämligen hört det förut från det hållet.
    Skall fyra dagars årligt festande, som dessutom ifrågasätts av många Uddevallabor, få styra att denna häck tas bort. Man blir förbannad!//