När jag letade efter uppgifter så ville jag ha en ganska kort sammanfattning av historien om dessa sillperioder som inträffade (inträffar?) med ca hundra års mellanrum. För en gångs skulle behövde jag inte gå så långt i mitt sökande. Då jag googlade på nätet hamnade jag ganska omgående på Bohusläns museums hemsida http://www.bohusmus.se/bohusmus/wwwbohusmus/ekologi/html/sillperioder.htm .
Här finns en översiktlig beskrivning av sillperioderna och vad dessa betydde för Bohuslän.
Den sillperiod som betydde mest för Uddevalla var "den stora sillperioden" på 1700-talet. Man ser olika uppgifter om när den började och när den upphörde. Jag brukar använda Sten Kristianssons uppgifter där han säger att den började 1747 och upphörde 1808 (sillperiodens slut brukar kallas en av Uddevallas tre olyckor - de andra är Trollhätte kanals öppnande 1800 samt förstås den stora stadbsranden 1806).
Det finns några få reseberättelser bevarade från personer som passerade Uddevalla. En av dem var den äventyrlige generalen Francesci de Miranda som i sin dagbok från den 20 november skrev: "Alla gator äro regelbundne och breda och inneslutna på båda sidor silltunnor, som är den viktigaste handelsvaran i denna stad, vilken tack vare sin belägenhet vid havet har gott sillfiske".
Uddevallas första egna tidning började ges ut i augusti 1826 och hette Uddewalla Weckoblad. Att döma av de artiklar som då och då står i tidningen och som handlar om sillen visar det lite av den stora betydelse som denna sillperioden hade. "8 november 1826
Uddewalla. Uti skärgården häromkring äro fångade ca 40 tunnor skarpsill och man har det hopp, att sillfisket längre fram bliver ymnigare av den så kallade Loddsillen."
Och i september samma år en insändare som menar att skjutandet vid olika krig skrämde bort silllen:
"(Insänt)
Av vad gammalt folk förr berättat och nu levande äldre personer själva erfarit, flyr all slags fisk, och i synnerhet sillen, för buller av skjutande, ehuru många vilja neka detta. Under Karl XII:s krig flydde sillen från våra stränder, och återkom inte förrän på 1740-talet. Då förbjöds all slags skjutande vid högt vite, och fiskare, som ville bosätta sig i skärgården, erhöll flera friheter och uppmuntringar. Så återkom krig, buller och skjutande, så att sillen flydde från våra stränder i början av detta sekel. Gamla fiskare försäkrade genast, att nu går därför sillen bort, då skjutandet blev så allmänt. Hon gick, och gud vet när hon nu återkommer; ty utav skjutanden vid bröllop, och våra många slags distriktschefers saluteri i skärgården, fästningssaluter o.s.v., blir sillen icke synnerligen uppmuntrad att nalkas våra stränder. För dem, som tvivla på, att sillen flyr för skjutning, och tror, att ingen annan nation har denna tanken, vill jag hänvisa till Promenade d´un Francais dans l´Irlande 1796, pag. 122. "Man har märkt, att sillen upphörde att synas där (vid ön Whiddy) efter sjöslaget, som där gavs mellen fransmännen och engelsmännen under konung Wilhelm den 3:s regering". På Whiddy kokades fordom mycket silltran."
Det var så att 1700-talets sillperiod betydde väldigt mycket för staden Uddevalla som hade handelsrättigheter på ett annat sän än på landsbygden. Det var därför i hög grad Uddevallaföretag som ägde trankokerierna och sillsalterierna i skärgården. Exempelvis ägde Michael Koch & Söner fem trankokerier på Orust.
Sillen fanns i en sådan riklig mängd att gemene man kunde faktiskt få sin utkomst från den. Små trankokerier växte upp på var sagt varje kobbe och skär i skärgården. Det kunde bara vara några grytor som ställdes upp på en berghäll och som man kokade sillen till tran i. På Nordtången i Hafstensfjorden finns det en del märken i berget som tyder på att där funnits ett trankokeri i mindre skala.
Ungefär där Riverside ligger nu låg stadens närmaste trankokeri. Dock inte så länge eftersom vindriktningen oftast var in mot staden kan man lätt föreställa sig vilken odör som det trankokeriet spred omkring sig.
Det fanns enligt Sten Kristiansson sammanlagt inte mindre än 77 sillsalterier inne i staden. De flesta var givetvis mycket små, nästan till husbehov kanske? Dock infördes i staden ett förbud om att frakta sillen på öppna vagnar. På stadens ojämna kullerstensgator hände det förstås att från de överfulla lasterna trillade sillar av och blev liggande i rännstenarna med en fruktansvärd stank som resultat.
Tillsammans med den kraftigt ökande handeln under 1700-talets andra hälft brukar denna tid kallas för Uddevallas guldålder//
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar