2007-05-20

Skalbankarna och snäckskalsindustrin


SNÄCKSKALSINDUSTRIN - EN GULDGRUVA FÖR UDDEVALLA
(Artikel av Gunnar Klasson i Bohusläningen 1998-08-25 - dagen innan Skalbanksmuseet invigdes av Drottning Silvia)

Att det var något särskilt med skalbankarna vid Bräcke, det förstod jag tidigt. På den lilla dammen i gropen tog jag mina första stapplande skridskoskär om vintrarna i början av femtiotalet. Om somrarna kunde vi barn som bodde längs Västgötavägen råka ut för att en och annan utländsk cykelturist frågade oss efter vägen till skalbankarna. Prata "utrikiska" kunde vi ju inte men turisten hade ofta en broschyr över skalbankarna så vi förstod genast vart han ville och ibland följde vi med en bit på vägen.

I folkskolan hade vi en lärare som pratade sig varm för detta världsunika naturminne. Ändå var det svårt att förstå vad som var så märkvärdigt. Allt man såg var ju bara en stor grop med en damm i botten. Men visst kunde man ana sig till mäktigheten av dessa bankar. Stolt var man förstås då man kunde bräcka sina utsocknes kusiner med att man bodde intill världens största skalbankar.

Men hur kunde det egentligen bli så att det mesta av dessa skalbankar nu är borta? För att få en närmare inblick i detta har jag gjort efterforskningar i arkiv, intervjuat människor och granskat det som är skrivet i dagspressen och särskilt då i Bohusläningen.

Jag har alltid trott att det varit privata företag som tjänat mest på avverkningen av snäckskal. Därför är jag nu mycket överraskad då jag konstaterar att det var Uddevalla stad som var den stora vinnaren. Ja i själva verket kan man säga att snäckskalsindustrin var en guldgruva för Uddevalla, medan andra fick ta de affärsmässiga riskerna. Stadens enda kostnad var den tjänsteman som då och då kontrollerade avverkningen.

1902 ropade drätselkammaren i Uddevalla in gården Nedre Bräcke vid auktionen efter fabrikören Carl Collander i Uddevalla. Priset var 17 000 kr och det hade trissats upp rejält under budgivningen. Collander hade köpt gården för att göra något av den stora förekomsten av snäckskal. Han hade anlitat lantmäterikaptenen Sperlings som utfört borrningar och uppmätningar för att kunna beräkna mängden snäckskal. Sperlings beräknade grustillgången till 40 720 kubikmeter och om landsvägen mot Dalsland, som gick rakt över banken, lades om skulle man kunna utvinna hela 100 130 kubikmeter. Då stadsfullmäktige godkände drätselkammarens inköp av Nedre Bräcke gjorde man det för att där fanns så stora mängder snäckskal.

Att staden också skulle kunna tjäna betydande summor på försäljning av skalgruset förstod man eftersom Gustaf Schiller på granngården Kuröd sålt tusentals ton skalgrus till SJ för utfyllnad av järnvägsbankarna på Bohusbanan som höll på att byggas. De första åren tog staden skalgrus i Bräckebanken för egen räkning och använde det som fyllnad vid vägarbeten mm.

Industriell utvinning av snäckskal till hönsfoder kom igång då Erik G Norlin 1919 startade Uddevalla Snäckskalsfabrik AB vid skalbanken på Kapelle. Norlin, som av gemene man kallades "bankdirektörn", satsade helt på hönsfodertillverkning. Äggpriserna hade stigit och hönsaveln skjutit fart. Snäckskalen, under varumärket Neptun, hade enligt analyser en kalkhalt på 99 %.

Norlins framgångar med hönsfodertillverkningen sporrade staden. 1924 annonserade man ut avverkningsrätten för Bräckebanken i Bohusläningen. Hade Uddevalla tidigare tjänat pengar på skalgrusförsäljningen var det intet mot vad som komma skulle. Uddevallaborna Hjalmar Carlsson, A E Anderson och Johannes A:son Plate fick arrendekontraktet för perioden 1924 - 1927. Staden krävde i kontraktet att de skulle ta ut snäckskal till en mängd motsvarande 7500 ton färdig vara under de första tre åren. Med färdig vara menades renharpade, torkade och krossade snäckskal. För detta skulle arrendatorerna till staden betala 18 kr och 30 öre per ton eller 137 250 kronor. Det var åtta gånger så mycket som staden betalat för gården Nedre Bräcke 1902.

Omräknat för hela Bräckebanken skulle stadens inkomster kunna bli nästan en miljon kronor. Som jämförelse kan nämnas att stadens budget 1924 var 2,5 miljoner kronor. Så detta tillskott till ekonomin måste ha lockat oerhört.

I kontraktet föreskrevs också att arrendatorerna skulle anlägga en snäckskalsfabrik intill stadens gasverk samt ha sitt kontor inom stadens gränser. På detta sätt skulle staden få ut mesta möjliga av snäckskalsavverkningen eftersom Bräckebanken låg i grannsocknen Bäve.

Det skulle emellertid visa sig att villkoren var för hårda för arrendatorerna. De kunde inte avverka så stora mängder som staden krävde. Borgensmän för arrendatorerna var Ragnar Steene och Arvid Högström, och drätselkammaren krävde att de skulle träda in för att fullfölja kontraktet. Efter förhandlingar skrevs nytt kontrakt med Steene, som fick något lindrigare krav beträffande mängden snäckskal som skulle utvinnas. Men priset blev högre, 22 kr 20 öre per ton.

Steenes firma registrerades under firmanamnet Diamantskal och hade sitt första kontor på Södra Hamngatan 12. Diamant blev även registrerat varumärke för hönsfodret från Bräckebanken. I ett reklambrev som sändes ut 1930 läser vi: "Bland alla slag av snäckskal står numera vår märke "Diamant" i en särklass. Detta framför allt annat beroende på mäktigheten av den fyndighet varur vi taga "Diamantskalen". Men icke nog härmed, vi hava i dagarna fullbordat en fullständig omläggning av vårt förädlingsverk i Uddevalla. Alla gamla maskiner hava tagits bort och ersatts med nya, vars experimenterande vi hållit på med under hela det gångna året. Vi hava härigenom erhållit en utomordentligt ren, vit och från varje spår av damm och grus befriad kvalitet". I brevet sägs också att skalen "äro krossade av en utvald råvara hårda, rena Saxicavasnäckor vars like ingen i världen kan tävla med oss om".

Av brevväxling mellan Steene och staden framgår att svårigheterna för arrendatorn var betydande. Milda vintrar blev skalgruset en enda "gegga" som inte gick att hantera. Den stora gropen som efterhand bildades i Bräckebanken vattenfylldes och Steene begärde att staden skulle bekosta en sänkning av vattennivån med 2,5 meter.

Att snäckskalsindustrin i Uddevalla var stor visar det faktum att snäckskalsarbetarna bildade egen fackförening, avdelning 62 av Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet.

Stadens ekonomiska intressen kom genom den tilltagande avverkningen att gå på rak kollisionskurs mot naturvårdsintressena.

Första gången man lokalt höjde rösten för att freda skalbankarna var då det litterära Sällskapet X, "dertill uppmanat af aktade Naturforskare", 1861 inlämnade en begäran till magistraten att fridlysa skalbankarna på Kapelle.

Utomstående expertis gjorde sitt till för att förmå Uddevalla stad att avbryta avverkningen. Sveriges Geologiska Undersökning vädjade 1925 till staden att en del av Bräckebanken måtte fridlysas men drätselkammaren ställde sig kallsinning.

1930 fridlystes emellertid en mindre del av Bräckebanken. Men denna första fridlysning blev ett fiasko. Man hade undantagit en liten höjd som var omgiven av snäckskal i utkanten av Bräckebanken. Redan efter ett par år hade väder och vind sopat bort snäckskalen så att endast en liten bergstopp fanns kvar.

Diskussionerna om fridlysning fördes vidare. Förespråkarna kom framförallt från den akademiska världen. Av bevarad brevväxling framgår ofta mycket hätska meningsskiljaktigheter. Stadens svar till naturvännerna var genomgående att man inte var emot fridlysning så länge man fick ekonomisk kompensation.

1938 hade Svenska naturskyddsföreningen lyckats förmå staden att sluta avtal med arrendatorn om ett ettårigt uppehåll i avverkningen. Året därpå förklarade staden sig villig att överlämna ägandet av skalbankarna till staten men enbart mot full kompensation. Då avsågs dels kostnader staden just haft för en flyttning av landsvägen, dels det ekonomiska bortfall som var en följd av att de återstående lagren snäckskal inte skulle avverkas. Totalt krävde staden 105 000 kr, något som staten inte kunde acceptera. Till saken hör att flyttningen av vägen utförts som statligt AK-arbete. Än idag kan man för övrigt ana den gamla landsvägen över Bräckebanken eftersom två stengardister står kvar.

Många privatpersoner engagerade sig för en fridlysning. Ett exempel är att stadsfullmäktiges ordförande Axel V Johansson på sin 50-årsdag fick 1000 kronor av fröken Jane Sanne som ett bidrag.

De följande åren fördes diskussionerna genom landshövdingens försorg. Han hade personligen engagerat sig efter påtryckningar från många håll. I februari 1941 beslutade stadsfullmäktige att överlåta Bräckebanken till staten.

Samtidigt hade staden förvärvat en del av Kurödsbanken och Steene, som köpt resten, fick avverkningsrätten. Staden fortsatte alltså att tjäna pengar på snäckskalen. I den snart färdigavverkade Kurödsbanken kördes det för övrigt motocross under 1950-talet. Ragnar Steene var Bohusläns Motorklubbs förste ordförande och man lyckades få flera VM-deltävlingar till banan. Den hade ett för ändamålet suveränt underlag.

Inget arkivmaterial finns bevarat efter Bröderna Steene AB, som firman då hette. Därför går det inte att uppskatta vilka inkomster firman haft av snäckskalsavverkningen. Bröderna Steene hade till skillnad från Uddevalla stad betydande kostnader för framställningen av varje ton färdig vara. Av brevväxlingen mellan drätselkammaren och Bröderna Steene att döma framkommer de svårigheter företaget hade att leva upp till de ekonomiska åtagandena gentemot staden. Under åren 1934 och 1935 gjordes det därför flera ändringar och tillägg till kontraktet. Bland annat fick företaget flytta sin snäckskalsfabrik, eller förädlingsverket som staden kallade det, till Bräckebanken. I gengäld fick staden rätt till full insyn i företagets räkenskaper.

Den länge omdiskuterade fridlysningen av skalbankarna har genomförts 1944, 1974 och 1983.

Idén till det skalbanksmuseum, som nu är en verklighet, kommer ursprungligen från hembygdsvännen David Herbo. Han presenterade sina tankar för Folkpartiet liberalerna som motionerade för saken i kommunfullmäktige 1993. Museet, delvis finansierat av kommunen, skulle kunna ses som ett ringa tack för de stora inkomster Uddevalla stad genom åren har haft av den lönsamma snäckskalsindustrin. Tänk vilken världsattraktion Uddevalla haft om mer av skalbankarna lämnats orörda!//

1 kommentar:

  1. Otroligt bra arbete,Gunnar. Kan du inte samla dina bloggar i en bok?

    SvaraRadera