Luciamusen - ett militärminne

Den här historien utspelades sig vid ett luciafirande 1981.

Den första idrottsplutonen vid I 17 (den med Frank Andersson) var ute i fält och övade förläggning vintertid. Och det var verkligen vinter med minst en halvmeter snö och flera minusgrader. Platsen var på Sågebackens skjutfält norr om staden.

Soldaterna ägnade eftermiddagen åt att skotta i den djupa snön för tältplatserna. Den som legat i lumpen och tältat i snö vet att man kan ha en väldig otur när man tror att man hittat den perfekta tältplatsen och det visar sig i stället vara ett hygge med flera stubbar "mitt i tältet".
Men alldeles intill en gammal gård som hette Näset Östra verkade det vara en jämn och bra terräng för 20-mannatälten. Det gick i alla fall an.

Det var mycket att tänka på för tältplatsen befann sig dessutom i fiendeland, dvs man måste maskera tälten och undvika spårbildning i den djupa snön.

Allt gick dock bra. Middag, kvällsmål och frukost utspisades den här gången i form av utkörd mat från regementets matsal. Maten kördes till Näset Östra och soldaterna anslöt dit från sin förläggning några hundra meter bort.

Undertecknad tänkte övernatta i den gamla manbyggnaden som sedan några år ägdes av Kronan. Den användes vid övningar i terrängen som värmestuga.

Vad jag inte visste om Näset Östra före övningen var att det var ett veritabelt råttbo (följaktligen kom jag efter den här natten att i fortsättningen kalla gården Råttebo).
Efter kvällsmålet, då soldaterna hade återvänt till sina tält installerade jag mig i huset. Vi befäl hade suttit vid ett bord i huset och kvartermästaren lämnade kvar lite "nattamat" till mig i form av knäckebröd, ost och annat pålägg.

Det var förstås väldigt sparsamt med möbler i huset men en stor soffa från den tidigare ägaren stod längs en vägg i sovrummet. Mitt på golvet stor en vanlig extrasäng, ni vet en sådan där hopfällbar av samma modell som de man köper än i dag.

På den tänkte jag lägga mig. Det fanns en madrass på sängen men givetvis inga sängkläder. Det blev till att rulla ut sovsäcken och använda kronans utmärkta vindrock som ett extratäcke. Vapenrocken och uniformsbyxorna tog jag av mig och lade på den stora soffan.

Knappt hade jag släckt ljuset då det utbröt ett vansinnigt springande över golven i huset av små fötter. Jag förstod först inte vad det var för ljud och tände ljuset för att se efter. Då blev det knäpp tyst. Släckte igen och samma ljud startade omedelbart. Tände ljuset igen och han se en skymt av några möss som försvann runt hörnet.

Huset var alltså invaderat av möss och här skulle jag tillbringa natten! Nåväl det var väl bara att "gilla läget" och göra det bästa av situationen. Jag förstod nu varför extrasängen med sina stålben stod mitt på golvet. Kolleger hade övernattat här förut och möjligen haft problem med möss i sängen?

Jag band upp ärmarna på vindrocken så att mössen inte skulle kunna klättra på dem upp till mig. Till ljudet av dessa små gnagare som sprang över golvet, åt knäckebröd och ost ute i köket somnade jag till sist.

Hur länge jag sov vet jag inte men jag vaknade av ett "svirrande" ljud. Jag lyssnade en stund och insåg att jag måste gå upp för att se efter vad det var. Ljudet kom från en av Kronans typiska metallpapperskorgar som stod intill en vägg. När jag lyste med ficklampan ned i den fick jag se en mus som antagligen sprungit på väggen och råkat trilla ned i papperskorgen. Ljudet jag hört var när den desperat försökte komma upp ur papperskorgen. Det fattades dock en decimeter varför den föll tillbaka efter varje försök. Jag tog papperkorgen med musen i och gick till dörren där jag tömde ut den i snön på utsidan och gick sedan till sängs igen.

Klockan 0400 ringde väckarklockan. Jag steg upp och granskade noga min uniform som legat på den gamla soffan under natten. Jag vred och vände på rock och byxor och till och med skakade dem ganska rejält så att där inte skulle finnas några möss. Man kunde ju inte veta vad som hänt under natten....

Därefter gick jag ut i kylan för att kolla soldaterna. De skulle i vanlig ordning ha en post en bit från tälten som skulle kunna varna om den "lede fi" skulle hitta på något. Och sedan hade de förstås en eldpost i varje tält så att de övriga skulle kunna sova i ett varmt tält.

Jag gjorde en kringgående rörelse och pulsade fram i den djupa snön mitt i skogen. Det var ett väldigt vackert månsken minns jag. När jag gick där kände jag muskelryckningar i min vänstra arm. Vid den här tiden var jag oerhört vältränad och tränade minst en gång om dagen. Det kändes i armen som de muskelryckningar man får då man har tränat hårt.

Efter att ha kollat att allt var frid och fröjd med soldaterna gick jag tillbaka till huset för att förbereda morgonens överraskning, ett luciafirande i fält. Vi hade ordnat så att jag hade med mig en Kronans minibuss och med den skulle jag köra ned till Ramnerödskolan och hämta upp ett luciafölje som bestod av ett tiotal skolelever.

Det var som sagt djup snö och det var inte helt enkelt att köra den här minibussen på småvägarna på övningsfältet. När jag kom ut på stora vägen gick det bättre. Det var en snöig vägbana med höga plogvallar.

När jag satt där och körde på Havskurenraksträckan kände jag åter muskelryckningar men nu uppe på min vänstra axel. Tilläggas kan att jag alltså utifrån räknat hade, vindrock, vapenrock ock Kronans tröja på mig. Jag höll kvar vänsterhanden i ratten och tog med högerhanden på min vänsteraxel och kände en upphöjning där. Jag klämde lite granna på upphöjningen och plötsligt kände jag att den rörde sig!

Herregud, jag hade en mus innanför mina kläder! Det var naturligtvis den som hade varit "muskelryckningarna" jag känt tidigare. Jag är inte rädd för möss i vanliga fall men att ha en innanför rocken roade mig inte. Medan jag höll kvar min högerhand på upphöjningen på vänsteraxeln, växlade jag ner och svängde in bussen till vägkanten med den vänstra handen (inte helt lätt). Jag stannade och fortfarande med ett stadigt grepp om odjuret på vänsteraxeln klev jag ur bussen och ställde mig framför den i strålkastarna sken.

Medan jag fortfarande höll om upphöjningen tog jag försiktigt av mig vindrocken. Ingenting där. Jag slängde ifrån mig vindrocken medan jag konstaterade att upphöjningen var kvar. Således var odjuret även innanför vapenrocken!

Jag knäppte upp denna och när alla knapparna var uppknäppta slet jag av mig vapenrocken och kastade den ifrån mig i en veritabel krigsdans. Jag spanade givetvis hela tiden efter den tilltänkta musen men jag kunde inte se att den landade på vägbanan. Jag gick omkring där några sekunder, nu endast klädd i fältskjorta och Kronans tröja på överkroppen.

Konstigt! Vart tog den vägen? Plötsligt förnam jag någonting då jag tittade åt vänster. På min vänstra axel satt det en mus som höll sig krampaktigt fast i min tröja. Herregud, om ordet var krigsdans för mitt förra uppträdande på vägbanan så vet jag inte vad jag skall kalla den vilda dans som nu följde. Medan jag viftade och viftade mot min vänstra axel för att bli av med inkräktaren dansade jag i min ensamhet omkring på vägbanan och hade någon sett mig hade man definitivt undrat om jag var riktigt funtad.

Efter en stund såg jag plötsligt musen på vägbanan där den ilade iväg längs plogvallen i riktning tillbaka mot sina hemtrakter. Den försvann i mörkret...

På med kläderna igen och fortsatte min färd. Luciorna följde med tillbaka till Näset Östra och för att inte soldaterna skulle upptäcka dem fick de hålla till inne i huset där jag sovit. Inga möss visade sig för dem som tur var.

Soldaterna purrades och när de anlände till frukosten hade vi tänt stora vedbrasor på gårdsplanen och på en given signal hördes luciasången och ut ur huset skred lucia med sina tärnor.
Det var vackert, oerhört vackert och stämningsfullt! Inget öga var torrt! Frågan är om inte detta är den mest minnesvärda luciadagen någonsin för oss alla som var med.

Luciorna fick som grädde på moset träffa brottningsvärldsmästaren Frank Andersson. Och vem vet, kanske några av dem läser detta på Uddevallabloggen? Då vet de också vilken dramatik som utspelade sig innan de anlände.//