(Potsdamer Platz 2007)
Det har väl inte undgått någon att det idag är 20 år sedan Berlinmuren föll och Tyskland återförenades.
Under en stor del av mitt liv har Tyskland varit uppdelat i Öst- och Västtyskland och att landet en dag skulle enas fanns inte på kartan. Dagen efter min 16-årsdag 1961 började muren byggas, men det var inte förrän elva år senare som jag fick klart för mig vilka konsekvenser den hade fått för människorna i Tyskland.
Och det var märkligt nog i Gällivare jag fick denna kunskap. Jag var ditkommenderad under sex veckor som instruktör på en Norrlandsbataljon som gjorde repövning.
Jag bodde tillsammans med några regementskamrater på Hotell Dagonatt och på samma hotell bodde det flera Västtyskar. De var från den tyska Porschefabriken och var i Norrland för att vintertesta bilarna. Och det var sannerligen rätta platsen. -34 grader var det när första dagen jag klev av nattåget från södra Sverige.
Vi mötte tyskarna så gott som dagligen och tog en öl med dem på kvällarna. En kväll blev jag sittande kvar i baren med en av dem och han berättade sitt livs historia för mig. Han hade flytt från Östtyskland och lämnat sin familj och släkt kvar bakom järnridån.
Det var en skakande berättelse och både han och jag var djupt gripna av hans och tyskarnas öde. Hopplösheten var, antagligen förstärkt av ett icke ringa ölintag, total. Någon som helst ljusning var inte i sikte.
Många gånger har jag tänkt på vårt nattliga samtal där i hotellbaren i Gällivare. Ofta har det varit då någon nyhet från Berlin har kablats ut över världen. Och givetvis tänkte jag på honom då muren föll. Jag hade kunnat ge vad som helst för att dela den lycka som han antagligen kände i det ögonblicket. Men, jag vet inte ens vad han heter eller om han lever.
2007 hade jag nöjet att kunna besöka Berlin och trots att det gått 18 år sedan muren föll var spåren av den delade staden fortfarande tydliga. Inte minst gjorde man geschäft av mycket från det gamla DDR.
När jag var där hördes ett infernaliskt bilande dagarna i ända från DDR:s gamla regeringsbyggnader som skulle jämnas med marken. Idag lär det inte finnas ett spår kvar av dem.Jag följer givetvis med stort intresse allt som sänds på radio och TV under dessa dagar och gläds med det tyska folket och min vän från hotellbaren i Gällivare. //
Mannen i orange skjorta och som gående kommer fram bakom mursegmentet har påfallande likhet med Egon Krenz.
SvaraRadera"Sjöfartsintresserad"
Date som är med i årets Dansbandskampen bildades faktiskt i Uddevalla. De gick på musikgymnasiet ihop i Uddevalla. Nu har de bytt nån medlem sedan dess men än finns d medlem kvar sedan start. Heja Date. www.d8.nu
SvaraRaderaFortfarande finns det murar att riva runt om i världen...
SvaraRadera(Välskrivet, Gunnar)
Hej Gunnar!
SvaraRaderaDen bild du visar är nog från rivningen av Palast der Repulik, d v s motsvarigheten till vårt riksdagshus. Det var svårt asbetsbemängt och kunde inte vara kvar. Det var efter många års diskussioner som huser revs, eftersom många f d DDR-medborgare ville ha det kvar. Huset var nämligen också ett allaktivitetshus, där man kude fira bröllop och andra festligheter. DDR-medborgarna hade därför upplevt många glädjestunder i byggnaden, sådana var väl inte så vanliga i forna DDR. Huset var byggt på samma plats som det tidigare kejserliga slottet, som var svårt skadat efter kriget och som sprängdes av östtyskarna i början av 1950-talet. Kuriöst nog finns vilda planer på att bygga upp slottet - om finansieringen kan ordnas!
Huset på bilden är ett av en tre-fyra stycken på samma plats som höll på att riuvas då jag var där.
SvaraRadera