Denna artikel publicerades i något förkortat skick i Bohusläningarna 1-2/2012, medlemsblad för Kungl. Bohusläns Regementes Kamratförening där författaren är ordförande.
För drygt ett år sedan flyttade jag och min familj till en
lägenhet belägen omedelbart intill Norra kyrkogården i Uddevalla. Detta innebär
att man ofta genar över kyrkogården men även tar en och annan promenad. Såsom
intresserad av personhistoria så är det många släktnamn man känner igen och
många man skulle ha vilja vetat mer om. En dag gick jag i västra kanten nära
järnvägen och fick syn på en stilig granitsten med Flygvapnets gamla logo – en
träpropeller med vingar.
Generalmajor John
Stenbeck
Född i Kville 14. 1 1898
Död i Stockholm 14. 3 1944
Namnet sa mig ingenting, generalmajor så ung och död i
förtid. Han måste ha störtat. Och varför ligger han här ensam. Så fort jag kom
hem började jag slå i böcker.
Det var inga problem att hitta honom och det är en
intressant och gripande historia jag här tänkte berätta.
John Stenbeck föddes på Stora Vrem i Kville 14 januari 1898
där fadern John var föreståndare för den där belägna
lantmannaskolan. Modern var Ebba född Axelsson. Studenten togs i Skara
1915 vartefter han ryckte in till I17 som officersaspirant. Han blev fänrik
1918 och löjtnant 1920. Efter att ha deltagit i en flygplanskurs blev han allt
mer fängslad av flyget och flygande varför han definitivt gick över till Flygvapnet
1926. Innan dess hade han 1924 gjort sig ett namn genom att i samband med de
flygtävlingar som genomfördes i samband med Göteborgsutställningen vinna den så
kallade Camorrapokalen samt ett känt stipendium.
Foto från porträttgalleriet officersmässen I17
Under tiden i Uddevalla hade han lärt känna en bagardotter
Ekstedt och bröllopet mellan John Stenbeck och Karin Ekstedt (f 1906) skedde 1929.
Familjen Ekstedt ägde gården Sörvik ute vid Kasen och enligt släktingar så
hände det ofta att Stenbeck passade på att flyga över och göra diverse
”luftkonster” och fotografera. Samma år som giftermålet börjar Stenbeck vid
Krigshögskolan där han går ut som etta 1931 vartefter han börjar som
generalstabsaspirant.
1930-talet är för Flygvapnet en svår period med många
intriger varav de flesta härrör från infanteristen Axel Gyllenkrok. Stenbeck
lyckas hålla sig ”obefläckad” och får flera hedersamma uppdrag i de
kommissioner som tillsätts. Han får även internationella uppdrag som att år
1932 vara flygmilitärt sakkunnig vid Internationella nedrustningskonferensen i
Genéve. Senare kommer han få flera utlandsuppdrag för Flygvapnet. I och med att
Torsten Friis blir chef för Flygvapnet så slutar bråken och som sin stabschef
utser han Bengt Nordenskjöld (f 1891). Denne tar i sin tur som närmaste
medarbetare Axel Ljungdahl (f 1897) och John Stenbeck som blir chef för
organisationsavdelningen. Nu, 1936, startar ett intensivt arbete på att få
ordning på den unga vapengrenen och ”komma i kapp” – det är expansion som
gäller. De tre i flygstabens ledning samarbetar väl och får väldigt mycket ”ur
händerna” – Nordenskjöld inför begreppet ”Flygvapnets Trestjärna” syftandes på
sig själv och sina två närmaste medarbetare.
1939 är det dags för Stenbeck att bli flottiljchef och han
utnämns till överstelöjtnant. Han får den mycket hedervärda uppgiften att bygga
upp en flottilj från grunden – nämligen Västgöta flygflottilj i Karlsborg och
han blir dess förste chef. 1 juli 1939
hissas flaggan och den första flottiljordern utfärdas innehållandes 3 punkter.
1. Kungl. Västgöta
flygflottilj uppsättes från och med denna dag.
2. Kungl. Maj:t har
förordnat mig att från den 1/7 1939 vara chef för Kungl. Västgöta flygflottilj.
Jag tager härmed befälet över flottiljen.
3. Organisationsorder
utfärdas senare under dagen.
Inte många ord men fullt tillräckligt för att få igång
verksamheten. År 1941 kommer utnämningen till överste och senare får han order
om att bli chef för den nyinrättade Flygkrigshögskolan.
Trots att han bara var i Karlsborg
några år så blir hans insatser där legendariska och han var mycket omtyckt av
alla han kom i kontakt med – såväl militärt som civilt. När Stenbeck lämnar
över befälet är det en stor artikel i lokaltidningen och man kan läsa (ur
Flyget på Karlsborg):
”Att det var med stort vemod
överste Stenbeck lämnade den flottilj han uppammat och sett växa fram från
intet, till ett välorganiserat och vältrimmat truppförband , kunde tidningens
representant konstatera. ”Hur hedersamt
detta nya uppdrag (Flygkrigshögskolan) än är, så hade jag nog helst stannat vid
flottiljen och jag kommer alltid att med saknad tänka på den. Det har varit en
glädje att arbeta här. Det har alltid rått en stor arbetsvilja och stort
intresse för tjänsten inom flottiljen, parat med den bästa anda. Jag har också
trivts alldeles utmärkt med naturen här på platsen, och samarbetet med de
kommunala myndigheterna och andra har varit angenämt och friktionsfritt på alla
sätt”. Här räckte översten fram handen för avsked, och på medarbetarens
fråga om han hade någon hälsning till kommunen, svarade översten: ”Hälsa dem att det är med sorg i sinnet jag
lämnar Karlsborg”, under det att den eljest så fasta och klangfulla stämman
vibrerade av rörelse. Sedan översten sagt ett sista farväl (till den uppställda
flottiljen) gick han hastigt bort till ett väntande flygplan och på ett par
minuter hade en flygoverall krängts utanpå paraduniformen. Därpå äntrade
översten upp i planet och tog plats vid spaken, medan adjutanten, löjtnant
Lundgren, som en sista tjänst till sin forne chef, tog plats i baksitsen.
Planet svänger ut på fältet, gasen dras på och några ögonblick senare lyfter
planet framför den i stram givakt stående flottiljen. En sväng åt vänster, en
dykning och på låg höjd passerar översten för sista gången fronten av sin gamla
flottilj.”
1942 avgår Friis som flygvapenchef liksom flera andra högre
chefer. Friis har utkrävt att inte bara få utse sin efterträdare utan även
andra befattningar. Att Nordenskiöld skulle bli flygvapenchef var naturligt och
inte ifrågasatt (idag kan man läsa högre representanter för Flygvapnet säga att
en person som Nordenskiöld över huvudtaget inte skulle få anställning...)
liksom förslaget att Ljungdahl skulle bli chef för flygstaben. Men på den näst
finaste posten (i varje fall mht lönegraden), souschef för Flygförvaltningen , sker
något överraskande – Friis vill ha John Stenbeck istället för den naturlige
efterträdaren på plats – överste Nils Söderberg (f 1897). Industrin med Marcus Wallenberg
jr i spetsen protesterar – man har mycket nära relationer och ett utmärkt
samarbete med Söderberg som är tekniskt mycket kunnig.
Troligen är det just detta som ligger Söderberg i fatet –
Friis vill ha någon som kan agera oberoende och speciellt viktigt är
generalstabsutbildad. Stenbeck har i sina tidigare roller visat en stor
organisationsförmåga och är generalstabare så han får tjänsten.
I september 1943 utnämns Stenbeck (liksom Ljungdahl) till
generalmajor och är då 45 år – något som uppmärksammas stort i pressen. SvD har
nyheten på sin huvudsida med rubriken ”General vid 45 år” och artikeln signerad
Chevalier lyder:
”- En enda sak önskar
jag helt och av hela mitt hjärta: Att svenska folket skall lära sig förstå
flygets oerhörda betydelse. Det räcker icke som hittills att blott vara road
och småintresserad av flyget i största allmänhet, det duger inte att se
traditionsbundet på flyget som på de äldre vapenslagen, det gäller att fatta
att utan det starkaste flyg vi mäkta åstadkomma ha vi inte en chans att
försvara vår frihet en längre tid. Och det gäller att inte bara tänka på detta
krig utan på åren som komma därefter. Med tyngd och skärpa framlägger vår
yngste general på åtminstone 50 år, den 45-årige i fredagskonseljen utnämnde
generalmajoren John Stenbeck, dessa sina åsikter, när Svenska Dagbladets
medarbetare på fredagskvällen gratulationsintervjuar. Modern officer i alla
avseenden har han just återkommit från ett biobesök med sin unga hustru och
svärmor – det enda sättet, varpå man firat upphöjelsen. Ja, unga fru Karin är
nästan lite förargad, ty nyheten slog ned som en flygbomb i hemmet vid Lützengatan
först efter kl. 16 och då var det för sent att ta ut en flaska vin dagen till
ära (förf. anm - troligen menas att ta ut från motboken). – Aldrig en dag har jag ångrat mig, sedan jag
för 23 år sedan gav mig flyget i våld, och lyckligtvis finns det ingen
åldersgräns satt för när generaler inte få flyga själva längre – det är det
enda den säkre, men blygsamme bohuslänningen kan förmås av intervjuaren att
säga om sig själv. Men man kan ju tillägga ur annan fatabur, att generalen för
endast ett par veckor sedan själv med sitt plan på blott tre dagar inspekterade
alla flygfälten norr om Stockholm ända upp till Treriksröset, och sina
störtbombningskunskaper håller han ständigt vid makt och förbättrar vid
realistiska övningar.”
SvD skriver ovan att
detta är veterligt den yngsta general landet sett på 50 år och vad undertecknad
känner till står rekordet i minst 50 år till !
Men lyckan över generalsgraden blir kort. Den 14 mars 1944
drabbas Stenbeck på tjänsterummet av illamående och förlorar snabbt medvetandet.
Han förs till Karolinska där han förklaras död i akut hjärnblödning. Enligt
barnbarn jag varit i kontakt med så var det släktens mening att Stenbeck
indirekt flög ihjäl sig. Idag kanske han skulle ha fått flygförbud av
medicinska skäl. Men å andra sidan så var flygningen hans liv.
Förstämningen i Flygvapnet och speciellt i Karlsborg är
stor. Nordenskiöld skriver för Flygvapnet samma kväll en nekrolog som
publiceras i SvD dagen därpå. Han avslutar ”Ditt
namn skall stå ristat som en av förgrundsfigurerna vid det svenska flygvapnets
skapande”.
Personliga minnesbilder finns i många tidningar,
Bohusläningen avslutar (osignerat men trolig författare är major Kocken som
även representerade regementet vid begravningen): ”.... personligen vann han sympatier överallt för sitt hurtiga och
flärdfria sätt. Ett ljust gosselynne präglade hans personlighet.”
Begravningen blir pampig – en högre officer hade ditintills
inte avlidit i tjänsten på decennier och i princip hela försvarets ledning med
ÖB i spetsen är på plats. 8 Flygöverstar (det var nog alla man hade....) bildar
hedersvakt runt kistan. SvD har en stor rubrik: ”General Stenbecks sista färd”. I sina memoarer citerar Ljungdahl Nordenskiölds
tal vid kistan: ”Treudden är bruten”.
Förutom änkan Karin efterlämnar Stenbeck två barn i 10 – 13
års åldern. ”Manne” född 1931 och själv död i förtid 1979 samt Marianne född 1934 (senare gift Hermann och avliden 2005).
Vid plötsliga dödsfall blir det ofta överord –
Krigsvetenskapsakademien publicerar årligen nekrologer över bortgångna
ledamöter och där är det mindre risk att man ”tar till”. Man skriver bla:
”Det är tydligt att Stenbecks snabba karriär måste hava haft
sin grund i synnerligen gedigna egenskaper. Han var en utpräglad arbets- och
pliktmänniska, därtill begåvad med en sällsynt organisationstalang. Men på
samma gång var han en temperamentsfull, livsbejakande människa, en född
flygare, som njöt av att tumla om i och brottas med det element, som var hans
rätta. Samvetsgrann, orädd och uppslagsrik men därjämte varmhjärtad,
självuppoffrande och full av omtanke, förstod han att med sitt strålande humör
och sin framåtanda ingjuta en frisk fläkt i arbetet, varhelst han verkade. ”
En fråga man ställer sig är vart hade karriären slutat om
inte hjärnblödningen slagit till? De tjänster man tänker på är flygvapenchef
efter Nordenskiöld – det blev Ljungdahl efter övertalning enligt hans memoarer
– eller ÖB efter Helge Jung. Här hade Stenbeck haft stora chanser eftersom man
hade mycket svårt att finna en lämplig ÖB. Huvudkandidat var arméchefen
Ehrensvärd som politiskt i praktiken var otänkbar liksom även Nordenskiöld och
sedan fick man leta. Stenbeck var däremot känd för att kunna samarbeta med alla
kategorier. Det som skulle ha legat honom i fatet var att armen och marinen nog
sett honom som alltför låst till Flygvapnet. Hade det inte blivit cFV eller ÖB
så hade han kanske gått över till industrin vilket hans efterträdare Söderberg
(som till slut blev souschef) gjorde efter några år.
Karin Stenbeck gifter 1952 om sig med en några år yngre
kustartilleri-officer som gjort sig känd som fäktare med bla flera OS medaljer
(lag) samt fanbärare i London 1948 och Melbourne 1956. Hans namn är Per
Carleson (1917 – 2004) – för oss bohuslänningar mer känd som vår FO-bef i och
med att han var chef för FO32/31/GKA under åren 1969 - 1977. Och eftersom änkan
gifte om sig (hon avled 1995) så blev John
Stenbeck ensam i sin grav – intill den Ekstedtska familjegraven.
Per Norberg
April 2012
Målning av Louis Sparre 1941, privat ägo
Referenser:
Arteus (red), Svenska
officersprofiler under 1900-talet
Böhme, Svenska vingar växerKKrVAHT 1944
Ljungdahl, En flygofficers minnen
Räftegård mfl, Flyget på Karlsborg
Diverse tidningsartiklar
En mycket intressant artikel om en mycket intressant man.
SvaraRaderaVill dock säga att Öv 1 gr Carlessons titel var Fobef 32/31 Gbk (Göteborgs kustartilleriförsvar).
Se inte detta som en pekfinger utan bara som en upplysning.
MVH
Gösta Ohlin
Tack för en intressant artikel. Mvh Jon Stenbeck (barnbarn till John Stenbeck)
SvaraRadera