Mer av skulptören Erik Eriksson

Insänt av Stig Sjöstrand:

"Hej Gunnar.

Läste i din blogg om bildhuggaren Erik Eriksson. Eftersom jag har en trätavla gjord av Erik Eriksson så kommenterade jag din blogg. Men jag tycker det kunde vara trevligt att ta med ett foto av trätavlan. Den föreställer Anders Knape Hansson och var ett vandringspris som jag lyckades erövra.

Hälsningar /Stig" //

Skulptören Erik Eriksson

Yvonne Brandt har frågat mig vid ett par tillfällen om en träskulptör på Kämpegatan. Jag har inte haft något bra svar på frågan och det var Yvonne själv som till slut ledde mig in på rätt spår.

Träskulptören hette Erik Eriksson ( 1918-1982) och bodde på Höjdgatan 6. Och vad märkligare är, jag jobbar med hans son Kjell-Ove på Gustafsbergsstiftelsen.

Yvonne Brandt har fotograferat en del träfigurer ur sin samling av Erikssons alster. Därutöver har jag själv fotograferat dem som sonen Kjell-Ove har i sin samling efter fadern.

Se bilderna här http://picasaweb.google.com/Gunnar.Klasson/ErikEriksson#5245533495989804994

Den 11 oktober 1947 skriver Bohusläningen så här om Eriksson:

”Uddevalla har en träskulptör, som om inte alla tecken slår fel, kan komma att låta tala om sig. Det är bildhuggaren Erik Eriksson. Han har en god utbildning bakom sig – bl a tre år vid Göteborgs slöjdförenings avdelning för högre konsthantverk – och han har redan hunnit att i praktiken visa att de lovord han fått av t ex professor Romdahl inte varit överdrivna.

Att han hittills inte skulpterat så flitigt som han önskat beror på att han har så fullt av arbete med pendylsniderier att han inte hunnit med något annat. Han sysselsätter tio man i bildhuggeriet och alla arbetar på pendyler. Det man har för händer tillhör alltså det som visar, hur tiden går och att det kan vara svårt att hinna med vad man kanske helst skulle ha vilja gjort….
Hur helgad åt konsthantverk Erikssons verkstad i själva verket är framgår även därav att när arbetsdagen är slut lär någon av de anställda fortsätta med att på fritid bygga fioler…. Harry Bäckman heter han.

Men Eriksson lovar att när den värsta pendylrusningen är över – han kan för närvarande inte på långt håll tillfredsställa efterfrågan på de konstnärligt skurna pendylerna i rokoko och bohuslänska och andra mönster – skall han med ett mera odelat intresse ägna sig åt skulpterandet. Han visar Bohusläningens medarbetare omkring i sin verkstad, som fylls av pendyler från golv till tak men där fönsterkarmarna och alla andra lediga platser pryds av allsköns skulpturer i trä, terracotta, gips och vitcement och krossad marmor. De ger ett tydligt uttryck för att Eriksson inte bara har anlag och begåvning för denna konstart utan även att han hunnit ett gott stycke på väg, när det gäller att omsätta gåvorna i praktiska resultat. Det ligger grundliga anatomiska studier bakom arbetet och Eriksson äger förmåga att ge liv och rytm åt skapelserna, det må vara ”Stående flicka” eller bollfångande målvakt han trollar fram under kniven.

Eriksson berättar om gången i arbetet när det gäller att framställa en träskulptur och det är inga yrkeshemligheter man förråder, när man omtalar att en dylik skulptur inte kan göras direkt efter levande modell utan först måste utföras i lera. Därefter överföres dess form och skönhet i trä. Ty trä är ett mycket känsligt material. Det duger inte att missa ett enda drag. Ett misstag skulle inte kunna repareras. Varenda ”flis” måste vara väl övertänkt.

Det ligger mycket arbete bakom en träskulptur, även den som ser allra enklast ut. Men så är det med allt som bär konstens prägel. Och det gör Erikssons arbeten. Det skall därför bli intressant att följa hans utveckling i fortsättningen. Begåvad och ambitiös som han är, kan man vänta en hel del.

Pebe” //